Mitt förflutna

Idag fick jag ett mejl från mig själv som 18-åring. Jag skickade det för ett år sedan via sidan FutureMe.org. Det är ett långt mejl som inleds med uppmaningen

Sätt på Antony and the Johnsons innan du läser det här. Det gör stämningen, jag lovar.

Vilket är lite underligt, jag har aldrig lyssnat på Antony and the Johnsons särskilt mycket. Jag antar att det var det jag lyssnade på när jag skrev mejlet för ett år sedan, och tyckte att det passade bra. Det hela gjorde mig väldigt glad. Jag för ett år sedan är en mycket förnuftig person (Har jag blivit yngre och mindre världsvan på ett år?) Jag passar på att peppa mig själv (och tror tydligen att jag pluggar - HA!)

Glöm inte bort att det måste vara kul också. Så brukar mamma säga. Det måste vara kul också. Ett så meningslöst citat, men så himla sant. Sitt inte där i Uppsala, eller Linköping, eller i Stockholm och tyck synd om dig själv medan du sliter med civilingenjörsgrejer eller kemikurser. Bryt om. Gör nytt. Välj någonting som du tycker är kul. För även om det inte kommer att ge dig det bästa jobbet eller de bästa framtidsutsikterna med högsta lönen, hippaste vännerna och goda ryktet, så hoppas jag att det valet gör dig lycklig. Eller så nära man kan komma.

 Lite väl pretto för en ett år yngre version av mig själv kan tyckas, och det förutspår också något yngre jag.

Jag vet vad du kommer tänka. 'Åh 18-åriga själv, du är så liten. Så naiv och framtidsentusiastisk. Du vet väl inte hur det är, det är jag som borde ge dig råd.' Men jag var först. 

Jag känner mig själv väl verkar det som. Jag passar också på att gissa mig till hur mitt liv ser ut som 19-åring. Så här skriver jag;

Jag tror, och hoppas att du jobbar utomlands. Har tagit dig ut litegrann innan det börjar bli dags för att dra sig tillbaka och skaffa familj. Skratta du, men erkänn att du tänkt tanken.Kanske hinner mycket hända på ett år. Du kanske har hittat ditt livs kärlek, 37 bast och civilekonom. Gravid i 4 månaden. Flyttat till Karlskoga, börjat leta dagis. Stora planer på en inglasad uteplats. Förmodligen inte.

Så underbart ironisk, med en gnagande antydan till oro att det inte är en gissning helt åt helvete. Det är det. Jag är glad att det är det. 
Och jag är glad att jag är på väg utomlands. Mitt yngre jag skulle vara stolt. Avslutningsvis lämnar jag mitt äldre själv med uppmaningen;

Ta dig nu lite tid att skicka ett nytt mail, till Johanna 20 år. Hon blir nog glad. Förlåt för en halv roman, jag hoppas att det var kul. För det är det viktigaste, det måste vara kul också.

 Så finurligt knöt finurliga jag ihop säcken på ett meningslöst men fruktansvärt trevligt mejl till mig själv. Det gjorde min dag, utan tvekan.
Jag undrar om jag skrev ett likadant blogginlägg för ett år sedan. När jag fick ett mejl från mitt 17-åriga jag. Jag kommer inte ihåg det, men det är mycket möjligt. Nu ska jag skriva till mig själv om ett år och jag uppmuntrar alla som läser det här att göra detsamma, till sina respektive framtidssjälv. Det är himla kul.