hans bestörta hjärna tycktes honom oändligt stor

Goddag!

Jag är på strålande humör. Det finns ett antal anledningar till det.

Den största anledningen till mitt strålande humör är detta:

Igår spelade jag och mitt band en låt på en stor välgörenhetskonsert i konserthallen. Det var väl inte vårat tekniskt och musikaliskt bästa framträdande precis (jag hörde inte mig själv! Tollan hörde inte Maria! Vad var det för mening med soundcheck egentligen?), men visuellt var det helt klart en framgång. Det gjorde mig mycket glad. Man kan inte undgå att bli mycket glad när ens bandmedlemmar strålar mot en och ser avslappnade och samlade ut.

I pausen (här kommer den bästa biten!) kom en snubbe fram till mig. Han kände igen mig från scenen och sa att han tyckte vi var bra. Han var från Unga Aktiviteter eller något åt det hållet, och de höll på med ett projekt. Projektet går ut på att låta "förmågor i er[läs: vår] ålder" spela i radio, för att hjälpa musiker att etablera sig lokalt! Så vi kommer antagligen få spela i radio någon gång framöver! Woho!

En annan anledning är svenskan. Jag har lidit av prestationsångest i svenskan ett tag, men nu har två föredrag i rad gått jättebra! Först var det en diktanalys på Sven Alfons "Vem är väl den..." (stycket har ingen titel, men så börjar första strofen) och idag var det en redogörelse för karaktären Laurent (i Zolas Therese Raquin) i egenskap av konstnär som jag fick beröm för! Det känns riktigt skönt, jag behövde få bekräftat att jag kan någonting.

En tredje anledning är nya bekantskaper. Nya bekantskaper äger, så länge de är bra bekantskaper.

En fjärde anledning är gamla bekantskaper.

En femte anledning är ljuset! Det är ljust massor av timmar varje dag! :D

Nu ska jag läsa om de kinesiska inbördeskrigen. Jag orkar inte ens vara deprimerad över uppsatsen som hotar vid horisonten. Den ska lämnas in imorgon, men det är okej. Jag är ju trots allt på strålande humör - om än något litet trött p.g.a. bristande sömnvanor.

Oj, nu fick jag ont i huvudet bara för att jag började tänka på min alldeles för korta natt. Det var nödvändigt att tillägga. Ett inlägg kan ju inte vara hur sorglöst som helst!