Det gör mig egentligen inget att skolan återigen ska försöka kväva mig med kompakta moln av plugg. Jag har varit så oerhört dålig på att ha sommarlov i alla fall, så jag kan lika gärna ha skola. Jag tror inte att jag blir så hemskt mycket olyckligare av det.
Jag föreställer mig själv rakryggad och med bestämda steg gå pluggmolnen till mötes, men jag tvivlar på att det någonsin kommer bli något mer än en föreställning. Jag känner mig visserligen lite, lite peppad, men inte i närheten av så beslutsam som jag kunde önska. "Karaktärsnedbrytande" sa pappa om brist på självdiciplin.
Min inre karaktärsstyrka har definitvt fått sig en omgång. Är det därför jag inte hoppar på stället av iver? Borde jag inte längta efter att övervinna utmaningar, efter en evighet av utmattande passivitet? Visst gör jag väl det, men någonting säger mig att jag alldes för lätt kommer ge vika.
Nåja. Det är också fullt möjligt att allt liksom kommer lösa sig när rutierna tar vid. Allt kanske får en ny början. Jag kanske plötsligt blir entusiastisk och engagerad. Om skolarbetet går bra så brukar det mesta runt om gå bra. Eller så är det tvärt om. Det kvittar. Jag tänker hoppas på att allt i hela världen går bra.
Stunden närmar sig ju, när allt kommer omkring, då Gud än en gång ska göra jorden till sitt kungarike och ett paradis. Vad har vi att frukta? (Alla som inte lyder Gud ska dock förvandlas till små jordhögar.) Tack Jehovas vittne för din predikan som skänkte oss nytt hopp.
2 kommentarer:
shiiiit va dukti du e på att skriva :O
öhm... tack!
Skicka en kommentar