De senare åren av mitt relativt korta liv har jag mer och mer upptäckt att det är svårt för mig att inte gråta när Bruce Willis offrar sig själv för att rädda jorden/Dumbledore offrar sig själv för att rädda Harry/Nemo blir kidnappad. När jag var yngre var det inte något jag gjorde alls (det skulle i och för sig kunna bero på att det filmer jag såg på då ofta slutade med att alla levde lyckliga i alla sina dagar) men på senare år händer det oftare än inte att jag gråter en skvätt till dramatiska filmer. Gärna när den förtvivlade huvudkaraktären faller till sina knän och desperat tjuter om något enormt viktigt och sorgligt. Det är något med rödsprängda, blöta, uppspärrade ögon och målbrottsaktiga, osammanhängande ylanden som får mig att tappa taget om gråtmusklerna.
Jag har ingen aning om hur vanligt det är. Så, kära kommenterare, gråter ni till filmer? Eller för den delen, böcker, dikter, musik eller till och med det verkliga livet (hoppas inte)? Vilken är tidernas sorgligaste filmscen?
Glad Valborg
2 kommentarer:
Åh, jag kan lätt gråta! För filmer och böcker när man verkligen lever sig in i hur karaktärerna känner, för musik mer när jag själv mår dåligt och musiken liksom släpper fram det. Och ibland för andra saker, det kan vara skönt att gråta för någon annans olycka för att släppa ut lite spänning.
Som i 10 orsaker att hata dig, när hon läser upp den där dikten? Jag blir tårögd varenda gång!
Jag med! Hon är så gråtaktig och det är alltid svårt att inte gråta när nogon annan gör det!
Skicka en kommentar