I don't need a music scene to tell me who I am

Godmiddag

Det här är det första jag ens kommer i närheten av att blogga på sisådär en månad. Inte nödvändigtvis för att mitt liv har varit tråkigt och händelselöst på sistone, snarare tvärt om, anledningen är bra mycket mer komplicerad än så! Förklaringen skulle kunna vara en koalition av att jag helt enkelt har varit upptagen med att inte vara hemma och ha fast tillgång till en dator och att jag, när jag faktiskt har haft tillgång till dator, varit så förbannat slö att jag inte tagit mig tid.

Fast å andra sidan, kanske inte.

Men inget att det här spelar roll nu. Det viktiga är att att omkringflängande i form av diverse resor hit och dit är över för min del, i alla fall för den här sommaren. Jag är hemma för att stanna. Det hela började med en mycket angenäm resa till Ungern, landet från vilket en fjärdedel av mig härstammar. Jag hälsade på släktingar och blev brun. Därefter, med endast några få dagars andrum, bar det av till Hultsfred med Pernilla. Även det var väldans angenämt, om än på ett mer dansigt, geggigt, bajamajigt, underbart och utmattande sätt. Sedan drog jag till Danmark en kort vecka och besökte Legoland. Jag fick där, bland alla små barn med glass och ännu mindre barn som plockade med legobitar, en underbar inblick i hur gammal jag egentligen är.

Så nu är jag alltså hemma och är, efter bara en dag av inget som helst inplanerat, totalt uttråkad. Igår tog jag en cykeltur och hade en ensampicknick, vilket faktiskt inte var lika tråkigt som det låter.

Jag har förälskat mig i bandet Monde Yeux, ett band som spelade på Rookie på Hultsfred. Bara titta på dem, vem skulle inte älska dem??

Här, ta lite dansant, udda, singalong ukulele-pop. Just så.

Dagens låt: Paris - Monde Yeux