Det här inlägget handlar om en fiol, en häst och en bas.

Snart är det jul!

Okej, så här ligger det till: Jag har två Heide-fioler hemma. Jag lånade dem från Klockar i Västerås. Jag har till den sjunde januari på mig att känna på dem. Och eventuellt bestämma mig för en, som i så fall blir min artonårspresent.

Det är en, som är otrolig. Den är otroligt mörk i tonen, den är otroligt svårspelad, den kräver otroligt mycket energi, den är troligt vacker, och den är otroligt trollbindande.

Den förförde mig på några minuter. Jag föll chanslöst pladask.

Första gången jag höll i den så verkade den inte ens vara ett alternativ. Då kunde jag inte få en vettig ton ur den. Men det var någonting som drog mig tillbaka, som tvingade mig att ta upp den igen och igen, trots att de andra - mycket klarare och definitivt mer lättspelade - fiolerna enligt mitt förnuft utgjorde bättre alternativ. Men jag antar att den fötrollade mig redan vid första stråkdraget.

Efter ca tre timmar har vi format en antydan av förståelse för varandra. Dock har jag fortfarande stora problem. Jg har absolut inte lärt mig kontrollera den. Och jag har ännu inte bemästrat den stråkteknik som krävs.

Att spela på den känns precis som att rida en svår häst som du inte riktigt känner (för alla som läser det här vet ju hur det känns). Du vågar inte släppa efter för dess nycker, utan måste konstant jobba hårt för att hålla den i schack. Och efter en timme är du totalt utmattad och orkar knappt stå på benen.

Jag hoppas att den här fiolen är som Oscar (hästen). Vi hade en liknande relation till en början. Och snart var vi de bästa vänner, även om han är en häst som alltid kommer att kräva mängder av energi från ryttaren. Vågar man bara lita på honom, klarar man tillsammans vad som helst.

Fiolen fascinerar mig to no end. Och jag är så otroligt irriterad på mig själv, för att jag alltid måste göra det så svårt för mig. Varför kunde jag inte förälska mig i någon av de enklare fiolerna? Jag är säker på att även de har ett stort djup, som man ser först när man lärt känna dem väl. Om trollformeln ville lätta för någon timme, så ska jag ta mig an den andra jag har här hemma. Det vore så orättvist att inte ge den en chans.

För övrigt har jag (nästan) en elbas nu. Parantesen för att jag får den i julklapp och alltså inte vet om det ännu. Det är en begagnad, men i utmärkt skick, Fender jazzbas, svart med vitt plektrumskydd. Jag är ganska så förälskad även i den.

Dock gråter jag lite över den likadana men nya som fanns i affären. För den var röd och vit! Jag har ända sedan jag första gången såg My Chem's video till Helena drömt om en röd bas med vitt plektrumskydd. Så fort jag blir rik ska jag köpa en röd bas.

Nu ska jag återgå till min mystiska fiol och förlora mig i den någon timme.

God jul allesammans, om vi inte hörs innan dess! :D

PS. Man kan inte äga för många musikinstrument. DS.

PS2: Jag vill baka ett pepparkakshus. Jag tror inte att någon här hemma ens har tänkt på det ännu. DS2.