Det är otroligt underhållande att titta/lyssna på intervjuer. Det är helt enkelt ett misslyckat koncept; en konversation mellan Dylan och naiva icke-djupa reportrar.
Han är så klarsynt, han har redan som 19-åring kommit längre i sitt tänkande än vad de flesta gör på en livstid. Sättet han tolkar frågor på, sättet han svarar på. Hur hans svar inte är vad någon förväntade sig, och hur förbryllade/irriterade vissa reportrar blir. Hur han uppmanar folk att tänka. Hur folket på den "legendariska" presskonferensen -65 upprepade gånger brister ut i skratt i tron att han skämtar, medan han själv är fullt allvarlig. Hur, under samma tillställning, han själv skrattar åt sina egna repliker, och åhörarna är oförmögna att se något komiskt i det. Hur vissa reportrar konstruerar långa komplicerade frågor, som de själva anser djupa, och igen och igen får ointresserade "umhm yes" eller "hm hm no" till svar. Medan andra frågor, ibland bestående av några få ord, kan få långa svar som ingen egentligen förstår. (och bara för det hittar jag inte intervjun som de sistnämnda påsåendena grundar sig på. men det är inte som om någon skulle ha kollat anyway)
Äsch, jag suger på att uttrycka mig nu för tiden. Check it out själv.
Bob Dylan har blivit en stor inspirationskälla för mig. Jag är oerhört fascinerad av honom. Och det var egentligen allt jag ville ha sagt.
"A poem is a naked person... Some people say that I am a poet."
Konserten i måndags var underbar. Det finns faktiskt inte mycket att säga om den. Vi hade bra platser. Jag har dålig syn. Dylan var söt. Han hade jättesmala ben och lite gumpmage. Det pågick i två timmar och kändes som en kvart. Jag hade aldrig varit i Globen tidigare.
"I have dined with kings, I've been offered wings. And I've never been too impressed."
..
1 kommentar:
det är inte roligt att läsa om dylan 24, har du tänkt på att du knappt skriver om något annat nu för tiden?
Skicka en kommentar