I'm so clever, but clever ain't wise

Nämen hej där!

Idag inträffade vad som inte kan klassas som något annat än en kris i Ringström-huset. Det gick till ungefär såhär (tilläggas bör att vi var ensamma hemma):

Emma: Är det där en riktig spindel?

Johanna: ...

Emma: ...

Johanna och Emma: *backar långsamt undan, utan att släppa ovannämnda spindel med blicken*

Det här är inte ens den första spindelrelaterade krisen min kära syster och jag stött på när vi har varit ensamma, utan orädda spindelfångare i närheten. Den hanterade vi relativt väl, med endast några skräckfyllda skrik till spillo. Men grejen var den, att den här var STOR (lätt 4 cm med benen utsträckta) och satt på en gardin. EN GARDIN! Vilket innebär att en eventuell infångstaktion skulle vara mycket knepig. Medan vi klurade ut vad vi skulle ta oss till (att ignorera den kom inte på fråga, vi insåg att ett par paranoja-fyllda veckor skulle vänta oss om den kröp iväg utom synhåll), turades vi om i skift att vakta rackaren så att han inte rymde.

När vi insåg att vi var för fega för att fånga in Brian (som han slumpmässigt döptes till), gjorde vi vad vem som helst skulle göra; vi ringde vår farfar och bad honom på en sansat sätt (FARFARDET-ÄRENSPINDELPÅGARDINENRÄDDAOSSOMG) att hjälpa till. Snäll som han är anlände han inom kort och efter några fotografier på den kolonorma spindeln var filuren infångad i en glasburk.

Tyvärr måste han ha åkt på spö när farfar fångade honom; han är död nu. RIP Brian, you scared the shit out of us.

Det här kallas att skriva ett utförligt blogginlägg om en relativt normal vardagsföreteelse när man egentligen borde skriva på två knappt påbörjade uppsatser som skall lämnas in på måndag respektive tisdag. WOHO!

Fler gånger nu har jag försökt hoppa på "Dagens hunk"-trenden, som jag till och med var med och grundade, utan resultat. Det känns lite vulgärt på något sätt. En dag händer det...