It's now official

Jag har, liksom så många av mina kamrater, fått bekräftat av en närstående att jag är rubbad. 'Störd' var ordet som mamma använde.

Mamma och jag satt här och tittade igenom en diktsamling av Alf Hambe.

And I go: "ÅÅÅh vad vackert!" och "Wow! Martinssons adjöhänder är ingenting mot det här!" och "En sådan underbar assonans genom hela strofen!", "Så melodiskt!", "Jag orkar inte parafrasera den här, men..", "Haha, vilken fyndig alliteration!", "Känner du hur den här tvekansatsen bidrar till att skapa realism?", "Ååhh, vilken associationspotencial!"

O.S.V.

Hon anklagade mig för att analysera och "plocka isär" all jag läser, innan jag ens hade snuddat vid motivskiktet!! Jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

I you wish to stay sane, do not study higher level Swedish. I warn you.

Men allvarligt - "djupträdens rötter" !

...

Nu har jag tillbringat alldeles för många minuter skrivandes och raderandes olika exempelutdrag ur hans dikter. Jag kan aldrig bestämma mig för vilket som skulle göra bäst intryck på Linda (som är den enda i min svenskagrupp som läser denna blogg), och samtidigt demonstrera för resten av världen just how rubbade vi är. Det vår bli en på alla plan misslyckad kompromiss:

Nu duggar dagg från dejlom i mörkomåna sjö,

och stjärnor stinga hål på himmelen.

Mi glyckans glada glejon, när kommer du igen?

Ty kommer du ska vissomliga dö.

Ur "Visa i Molom". Det är hans mest kända. Och den enda med så många dialektala/konstiga/påhittade ord. Jag kan inte låta bli att le åt "vissomliga".

...Och när jag minst anar det så hittar jag denna anmärkningsvärda allusion, i "Namn i askestam":

Min älskades namn

lyser kärlek och smärta

skuret ur askträdets stam

Nu växer trädet upp i himmelen

Ask du - Embla du!

/.../

Influerad av Fröding, kanhända?

...Och icke ens första terminen är slut.

Skratta eller gråta?