Vredens ljuva frukt

Hej bloggeeeen! *med videobloggerskaröst*

Det här är mitt andra inlägg på två dagar efter flera veckors uppehåll. Nystart?

Den här dagen har inte varit särskilt bra. Saker och ting har gått dåligt för mig.

Den negativa tonen slås an redan i mitt vaknande ögonblick. Orsaken till mitt uppvaknande är pappas sköna stämma, som ljuder: "du har ingen skola idag eller?" och brutalt rycker mig bort från min drömda portion nudelsoppa.

Jag inser alltså att morgonen har gått åt helvete redan innan jag slagit upp ögonen. Dagsljuset som lyser in genom springan under rullgardinen får mig att frukta det värsta. Klockradion bekräftar skoningslöst mina farhågor.

Jag kan bara vara tacksam för att det var psykologin och inget viktigare som denna ödesdigra måndagförmiddag föll offer för mina bristfälliga sömnvanor. (Trots att jag tydligen har missat den enda psykologilektionen hittills som var värd att närvara på.)

När jag gick upp gjorde jag nudelsoppa till frukost.

Det var min morgon. Den räcker egentligen som beskrivning på resten av dagen.

Dagens enda framgång, däremot, åtnjöt jag alldeles nyligen i sällskap av min fiol. Det var inte fiollektionen som gick bra - nej, nej, SÅ fantastiskt är inte livet - men när jag kommit hem [var jag så förbannat på mig själv för att jag var så värdelös på lektionen att jag genast] packade upp fiolen igen. Sedan spelade jag någon timme, och jag spelade Ave Maria av Bach-Gounod, och jag spelade den jättebra. Mycket bättra än vad jag någonsin gjort tidigare.

Och det var egentligen det där sista som drev mig till att alls författa detta inlägg. Min känsla av triumf, född ur segern över Bach-Gounod, är nämligen alldeles för omfattande för att jag skulle må bra av att inte dela med mig av den. Här bloggen, ta lite triumf.

Hej då.