Sommarstugans dilemma

Jahaja.

.

Jag funderar på att följa med Farmor och Farfar till deras stuga på Dåråberg. Dåråberg är ett berg vid Älvdalen. Älvdalen ligger nära Mora.

Farmor och Farfars ställe har inte rinnande vatten, men en brunn. De har en solpanel, så man kan få ström om man verkligen behöver, men de är väldigt sparsamma med strömmen.

Jag har lite beslutsångest.

Att sitta på ett berg och filosofera låter inte så dumt faktiskt. Hade jag varit mig själv så skulle jag kanske inte tveka. Vad som får mig att tveka är min nuvarande sysslolöshet. Det här lovet gör mig understimulerad. Ensam, uttråkad, rastlös, och utmattad av ren slöhet. (Men det inte som om jag längtar tillbaka till skolan. Absolut inte! Tanken på det kommande läsåret gör mig deprimerad och lite panikslagen. Jag behöver bara hitta sätt att aktivera mig själv. Men jag har ingen som helt inspiration.)

För att återgå till frågan: Jag borde väl inte fly sysslolöshet för ett berg (bokstavligt) av självvald sysslolöshet? En sådan resa kanske skulle sluta med att göra mig galen.

.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

.

Imorgon är det måndag! Det betyder att biblioteket är öppet. Och det betyder att jag ska dit! Nu var det länge sedan jag tog del av Hitler's kamp. Hur knäpp framstår jag om jag säger att jag saknar den?
.
“I never had a real understanding of that. How you take a failed landscape painter and turn him into a fanatical mad man who controls millions. That’s some trick. I mean, the powers that created him must have been awesome.”
.............................................- Bob Dylan

..
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
.
Förresten!.
..
Minns du att jag tidigare har reflekterat över de slående karaktärsdragen som Sherlock Holmes och dr. House har gemensamt?

När jag idag råkade läsa att House bor på nummer 221b så röjdes alla tvivel ur vägen. (Är du möjligtvis bekant med Holmes' och Watson's adress 221b Baker Street?) Mycket riktigt visade det sig att inga djupgående efterforskningsprojekt var nödvändiga. Fatktum är att jag inte behövde gå längre än till Wikipedia för att få min teori bekräftad.

.

"Shore [creator of House] explained that he was always a Sherlock Holmes fan, and found the character's traits of indifference to his clients unique. The resemblance is evident in various elements of the series' plot, such as House's reliance on psychology to solve a case, his reluctance to accept cases he does not find interesting and House's home address..."

.

Namnet House: Holmes - l = Homes -> House

Jack Moriarty, som sköt House i benet, har fått låna sitt namn från Holmes' ärkefiende proffesor Moriarty.

Till och med namnet Irene Adler har varit på tal i House, så vitt jag förstår; as "an imaginary love interest of House."

.
"To Sherlock Holmes she [Irene Adler] is always the woman. I have seldom heard him mention her under any other name." (Doyle, A Scandal in Bohemia)

.

With that settled,

Jag blöder näsblod hela tiden!! Det är irriterande. Särskilt som min förkylning inte är riktigt över: jag snyter mig = slitage på blodkärlen. Det är en ond cirkel.

.

Så fort jag är frisk ska jag ut och springa. Jag längtar. Jättemycket. Min situation förvärras då den inte ens kan mildras av fysisk utmattning! Jag längtar.

My collection of M's is a fine one.

Hej.

.

Det är åska! Mysigt!! När jag gick hem nyss såg jag värsta blixtnedslaget :D

.

Idag har varit en äkta latdag. Jag vaknade av väckarklockan vid 10:00, men kände mig för trött att gå upp. Därmed ställde jag den på 11:00, följt en timme senare av 12:00.

.

Jag har solat idag. Och plockat jordgubbar från landet och ätit dem! Det är underbart med hemodlat! Det är alltid lite godare än köpt.

.

Sedan dess har jag tittat på The Hound of the Baskervilles, en långfilm med Brett som Sherlock Holmes. Jag blev alldeles varm inuti när Holmes sågs krama om och trösta först en man, och sedan en kvinna. Den där lilla touchen av humanitet gjorde mig lycklig. I dramatiseringar förefaller Holmes alltid så kall och känslös, för de där små hintarna i böckerna går väl inte riktigt att filma. (Han är känslokall, men har definitivt ett hjärta under sin arroganta fasad. Det tydligaste beviset på detta beskrevs i en novell jag nyligen läste, då Watson blev skjuten i benet och Holmes blir utom sig av oro för sin vän, tills det är fastställt att skadan inte var allvarlig. Visserligen finns detta säkerligen filmat, men den episoden har jag inte sett ännu!)

.

Brett kan sjunga! Han har sjungit i musikaler. Idag lade jag för första gången märke till hans vackra gröna ögon. (Som inte syns på följande bild. Haha.)

.

.

En kommenterare på YouTube tyckte att den enda nutida skådespelaren som skulle kunna passa som Holmes var Hugh Laurie. Jag tycker att Laurie redan nu spelar en slags Holmes. Jag har sedan tidigare dragit paraleller mellan de två karaktärerna. De har definitivt mycket gemensamt, och det är sannolikt, enligt mig, att producenterna till House inspirerats av Doyle's berömda detektiv. .

Båda är mycket speciella personligheter: De är högst arroganta, de är ensamma, de har ett ohyfsat sätt, de arbetar enligt sina egna metoder och förbryllar omgivningen, de är på många sätt överlägsna inom sina respektive proffesioner. Bådas yrken går ut på att dra slutsatser och se sammanhang, för att slutligen uppenbara gåtans svar. De båda attraheras av märkliga och ovanliga fall, och uttråkas av vardagliga. När de väl tagit sig an ett komplicerat problem uppslukas de av det, arbetar ofta excentriskt och finner ingen ro förrän de dragit en definitiv slutsats.

De tydligaste släktdragen är nog att de båda briljerar inom sina områden och ofta uppfattas ofta som skitstövlar av omvärlden.

.

(Låt mig nämna deras musikaliska sidor: fiol, respektive piano.)
.
Just därför har jag svårt att föreställa mig Laurie som Holmes. Han är dr. House, precis som Brett sades vara mannen som blev Sherlock Holmes. Laurie i en roll som ligger så nära den han redan ockuperat, och på ett så lysande sätt, känns som ett vrickat koncept. (Men att han skulle göra det oerhört bra hyser jag inga tvivel om. Engligt mig spelar han som sagt en

Holmes redan nu).

..

På kvällen kom Maria och Matilda hit och vi såg Pirates of the Caribbean. Jag blev alldeles uppslukat av nostalgi. Fortfarande kan jag nästan varenda replik utantill. Och att sitta och titta på både Johnny Depp och Orlando Bloom, båda i roller som till fullo gagnar deras utseenden, är inte otrevligt. Utseendemässigt måste man ju bortse från att Bloom spelar en karaktär jag som instinktivt ogillar. (Är det nån som har tänkt på hur äckligt överdrivet hjältemodig och allmänt mesig han är?)
.

Med de orden (och bilderna) önskar jag Er en god natt.

Halvfina hägringar

In the victory of Communism's deathless ideal,
We see the future of our dear land
And to her fluttering scarlet banner,
Selflessly true, we always shall stand!
.
Hej.
.
Ovanstående citat är taget från Wikipedias engelska översättning av Sovietunionens nationalsång. Jag underhöll igår mig själv med att leta upp översättningen, i ett plötsligt intresse för propagandan under totalitära Soviet.
.
Igår fick Alice för sig att visa mig en youtubevideo. Det är Rysslands (observera Rysslands, icke Sovietunionens. Tror jag i alla fall.) nationalsång, med svensk textning. Dvs, en textning som syftar på vad det för ett svenskt öra låter som att de sjunger. Rekomenderas. Det är mycket roande.
Och det var denna händelse som fick mig att vilja veta hur nationalsången verkligen lyder, och sedan kom jag på att det skulle vara spännande att även ta sig en titt på Soviets nationalsång.

Jag har tittar på ännu några avsnitt av The Adventures of Sherlock Holmes. Jeremy Brett briljerar! Jag stör mig ibland en aning på hans sätt att tala (emellanåt liksom ropar han ut repliker med hög röst... lite random sådär). Hans minspel är det bästa. Hans skådespelande i The Speckled Band imponerar av någon anledning extra mycket på mig. Det kan också bero på att jag då och då kommer på att oj, nu ska jag komma ihåg att njuta av Brett's skådespelande, och jag vill minnas att det hände under det här avsnittet...
Haha, jag hittade just en filmatisering av samma novell från 1964. Svartvitt. Hm, tror jag ska ta en titt.
(Edit: Douglas Wilmer - Mr Holmes i ovannämnda film - har en alldeles underbar Holmes-röst! Rösten, och hans allmänna uppsyn, får honom att verka mycket smartare än Brett! Jag skulle tro att anledningen till att jag ogillar hans utseende är att jag vant mig vid Brett's, för Wilmer har faktiskt ett mycket Holmesaktigt utseende (tillåt mig bara beklaga hans irriterande sympatiserande ögonbryn!!) Hade Brett haft Wilmers sätt att tala skulle vi ha den perfekta Holmes:en!)
.
Det är sommarlov.
.
Oh! Party of Lenin! The strength of the people.
To Communism's triumph lead us on!

Elementary, my dear Watson

Hej!
..
Jag har avnjutit min första eftermiddag denna termin utan att ha någon som helst skoluppgift vilandes som en skugga över mitt skrivbord.
..
Jag har dels suttit i gräset i Rofhofsparken läsandes Dickens' David Copperfield, dels suttit i gräset i nämnda park icke läsandes nämnda roman och enbart njutandes av solen och värmen och latheten.

När jag kom hem var klockan redan mycket.

Jag har sedan dess tittat på att avsnitt av TV-serien The Adventures of Sherlock Holmes, producerad av Granada Television mellan åren 1984-1994. Jag fick leta runt lite efter en filmatisering av Holmes, där Holmes faktiskt ser ut som Holmes. Jag fastnade för Jeremy Brett's utseende, och mycket riktigt visade han sig vara den perfekta Holmes:en, både till utseendet och skådespelandet.
Den här serien har fångat böckernas stämning i så stor utsträckning som det kanske är möjligt. Dock saknar jag demonstrationer av Holmes utomordentliga intellekt och fascinerande person.
Avsnittet var stundom nästan långtråkigt (kanhända är man supposad att förvänta sig det av en gammal engelsk tv-serie?) vilket kan ha att göra med att jag nyligen läst novellen som detta avsnitt återgav, och därför kunde handlingen utantill. (But I do saknar själva mystiken och spänningen och överraskningarna som återfinnes i novellerna! Måste förvisso nämnas att just den här novellen är lite annorlunda och just brottlösandet har inte en så stor roll som i vanliga fall.) Men jag har som sagt enbart sett ett av många, många avsnitt och planerar att se ett par till innan jag är beredd att stå för min åsikt.
Avsnittet jag såg var The Final Problem.
..
Nu ska jag gå till sängs och läsa ännu en Sherlock Holmes-novell, innehållandes alla bok-härligheter som film aldrig kan återge. Det är egentligen fascinerande att en person bestående av tryckta bokstäver kan vara så mycket mer levande och verklig än en skådespelare av kött och ben på film...

Lyssna inte på mig. Jag är oerhört partisk gällande bok/tv. Filmer kan vara fantastiska och underbara, men de skall ej försöka återge böcker! (Visserligen kan lyckade resultat uppnås, men som sagt, jag är partisk.)
.

Titteli-titel!

Idag hade jag två lektioner, varav en var filmtittande. Inte så illa.
Slutade halv två och cyklade till biblioteket. Där läste jag ett par Sherlock Holmesnoveller igen. Mr Holmes är min nya idol. Jag läste senast Det Tomma Rummet, novellen där Holmes återuppstår, efter att i Det Sista Problemet blivit dödad i en närkamp med ärkefienden proffesor Moriarty, och tagit livet av honom på samma gång. (Anledningen till Holmes död var att Doyle var så less på honom, men efter påtryckningar från sin läsarkrets återkom detektiven tio år senare - under förevändingen att denne tvingats iscensätta sin egen död för klara sig undan Moriartys hämndlystna medhjälpare.)
Stog även och stirrade på bokryggarna i fantasyhyllan en god stund, i ett försök att återfinna inspirationen. Men nej, uppenbarligen lockas jag inte av fantasy för tillfället.

Efter bibliioteksbesöket cyklade jag till Rothofsparken. Det har blivit mitt nya favoritställe! Jag låg där i gräset och halvslumrade i en timme ungefär. Sedan återstod bara en massa fiolspelande. Efter repetitionerna med Gökstensstråket och symfonin gick jag och Tollan till Eskil och repeterade med balettdansöserna. Jag har en tendens att trippa omkring på tå och göra spontana piruetter i köket efter repetitioner med dansarna!

Jag inser att det här inlägget blev fullkomligt värdelöst. Det liknar mest någon slags loggbok över Agnes inte så intressanta liv. Vad kan jag göra för att liva upp stämningen måntro?
Inget alls, för det visar sig att klockan nästan är elva, och det betyder läggdags för Agnes.

Kommer ingen orka skriva blogginlägg, nu när vi plötsligt har Twitter?

På återseende!