När vi var i Berlin i höstas skrev vi MEEFKIDS på Berlinmuren och tog en bild. Gissa vilken tumme som är vems? Jag har en tjusig version utan tummar som vore cool till header, ifall vi vill byta design nån gång.
Några tankar som jag tänkt idag:
Det blir roligt ibland när folk blandar in engelska i svenskan och man inte kan undvika att uttala det på svenska. Som när någon inte orkar översätta ”lesbian” och så sitter jag där och uttalar det som babian ungefär.
Ärdet inte konstigt att ens sexuella läggning är beroende av ens eget kön? Heterosexuell t.ex. betyder ju ingenting om man inte först vet vad jag har för kön.
Bisexualitet behöver inte betyda att man attraheras av män och kvinnor. Det betyder ju bara att man attraheras av två kön, det kanske är t.ex. män och intersexuella.
Sexuell attraktion och önskan efter sexuellt umgänge är inte samma sak. Det finns massor av anledningar till varför man har sex, oberoende av hur sexuellt attraherad man är av en person.
Sexuell attraktion är för övrigt ett koncept som jag inte förstår mig på.
Jag tycker att ordet ”kön” låter äckligt, men jag har ingen aning om när man istället ska använda genus. Så kön får duga. Usch.
Yep, klockan är snart 2 på natten men jag känner för att klämma ut några rader. Mest för att vi inte haft något riktigt inlägg i 2011.
Det är 2011! Nytt år! Hur mår ni?
För ett par dagar sedan fastnade jag och pappa framför tv:n på en dokumentär om Take That's återförening (jag och pappa - trots att mamma är det största Take That-fanet i familjen.) De har ju släppt det första albumet med alla 5 medlemmarna på 15 år. Det måste vara skitcoolt för de som var fans på 90-talet. Jag är mesmeriserad av storheten som popstjärnor når.
Johnny Weir släpper sin självbiografi om ett par dagar. Det är första gången han faktiskt säger att är bög, även om han aldrig varit i garderoben direkt.
“In a sexual way, I’m gay, but I would marry a woman tomorrow if it struck me. I don’t think sex and relationships necessarily have to go together.” - Johnny Weir
Jag är överlycklig över att han separerar sexualitet och romanticism (det är förmodligen inte rätt ord. romantik? romantisk kärlek? Äh!), för de är inte lika sammansatta som det gärna påstås. Han är bäst.
Citat som detta är utgör alltid ett dilemma för mig:
"I think I've always been bisexual. I mean, it's something that I've always been interested in. I think people are born bisexual, and it's just that our parents and society kind of veer us off into this feeling of 'Oh, I can't.' They say it's taboo. It's ingrained in our heads that it's bad, when it's not bad at all. It's a very beautiful thing." - Billie Joe Armstrong
För att hålla där, Mr Armstrong, du är en fin människa och din syn på sexualitet är trevlig och så. Men att alla skulle vara bisexuella är så himla BLAH för mig. Vilka man attraheras av är inget val man gör, vissa försöker faktiskt och det fungerar inte. Har sett liknande citat av bl.a. Björk och Megan Fox flyta omkring.
Dagens babe:Emma Watson
Hon har tydligen klippt av sitt hår! Hot damn O__O
Idag hade jag planerat att skriva klart en labbrapport och skicka in den. Men jag skrev bara två meningar. Och nu är den 16 minuter sen. Jag vet inte om jag orkar skriva klart den innan jag somnar.
Vi tog skolfoto idag! SPEX! Jag och Johanna var gamla tanter. Nu kommer det ta jättelång tid tills skolkatalogen kommer, det är synd. Och Johanna fyllde 18 år igår! Hon fick visst inget blogginlägg. Vi ska fira henne på söndag, skojsit.
Så här känner jag ibland ungefär: (fast du får nog klicka på'n så att den blir läsbar)
Idag läste jag en intervju med Z Berg (från The Like) som gjorde mig ledsen och besviken. Hon är en av mina favoritpersoner, men hennes syn på femininitet och sexualitet är knasig.
"There's a difference between being sexy and feminine and a woman or girl, and dressing like a whore and being a bad influence. They talk about being huge feminists and protecting their right to be a woman and it's like, no, I don't see that's projecting a good message."
Uh, nej. Feminism handlar om att få uttrycka sig precis som man vill utan att bli kallad för “hora”. Z menar att bara för att kvinnor inte utrycker sin sexualitet feminint (så som hon klär sig) så är det fel eller dåligt. Fu, Z :(
Kan inte alla bara få uttrycka sig som de vill utan att vi dömer andra när de inte beter sig efter vår egen smak. De är båda sexiga.
Idag åker katten Simon tillbaka till farmor. Han har bott med oss ett par dagar, det är himla trevligt med katt. Tidigare idag sov han på mina ben.
Suck. Att vara ett fan av Johnny Weir är att varannan vecka hamna i en diskussion om det är okej att kalla honom gay eller inte.
Vad jag alltid antagit:
Johnny Weir har inte sagt ”I’m gay” för att det är självklart i hur han är och hur han beter sig och vad han säger. Att han inte officiellt ”kommit ut” beror inte på att är obekväm med att etiketteras, utan att tycker att proceduren är onödig och att han ogillar att alla antas vara hetero tills de säger något annorlunda.
Hur vissa andra ser på saken:
Att när Johnny säger att hans sexualitet är irrelevant menar att han inte vill att folk ska spekulera och varför kan inte bara få vara sig själv, utan någon etikett.
Jag har aldrig sett Johnny ta illa upp när någon kallat honom gay, så när folk tar illa upp å hans vägnar blir jag en aning irriterad. Men samtidigt, är det okej att anta någons sexuella läggning grundat på hur de klär sig och beter sig? (Ja)
Det är inte ens som om Johnny har klarat sig undan homofobin genom att inte säga orden. Adam Lambert får leva med att beskrivas som ”openly gay singer”, medan Johnny blir kallad ”flamboyant figure skater”; bådas yrken kommer i andra hand.
ETA: För ett tag sedan skrev jag på en namnlista om att höja värdet på kvadrupplarna i konståkning. Igår fick jag ett mejl från skaparen, som bad mig att sprida den till svenska fans och undrade om hur svenska konståkningsförbundet såg på kvadruppeln. Jag känner inte till någon svensk fansite för konståkning, men jag kan länka den här! Now, figure skating is in crisis. Den är otroligt välskriven och tar upp fler problem med det nuvarande poängsystemet kvadruppeln. Jag är inte särskilt insatt i hur allt fungerar, och jag vet ärligt talat inte vad som behöver förbättras med systemet. Men skriv på om du har lust!
För ett tag sedan läste min mamma en artikel i en tidning om två transexuella män i ett förhållande, och hon kommenterade att det var ”lite konstigt” att de bytt kön till man men ändå drogs till män. Jag blev förbryllad över att hon tyckte att könsidentitet och sexualitet var direkt relaterade, när de är två olika saker som inte har med varandra att göra.
Men jag har funderat lite mer, och insett att mamma beskrev något som jag tror gäller för samhället i helhet. Trans och homofobi bottnar till stor del i könsuttryck och sexism.
Killar blir kallade ”bög” när de uttrycker sina feminina egenskaper. Eftersom att kvinnor är mindre värda och allt kvinnligt nedvärderas, så nedvärderas även män med egenskaper som är typiskt feminina. Att attraheras av killar är också en kvinnlig egenskap i vårt heteronormativa samhälle, därför ses det ned på.
Sexism har en stor del i homofobi, eftersom folk inte inser skillnaden mellan genus och sexualitet. Även om inte all diskriminering försvinner om vi får jämställdhet mellan män och kvinnor (och manligt och kvinnligt), så känns det som om problemen hör ihop.
Igår lärde jag mig termen pansexualitet och det förvirrar mig en aning. Definition: En person vars attraktion är oberoende av kön, det inkluderar alltså människor mellan och utanför de traditionella könen samt transpersoner.
Jag trodde alltid att detta var bisexualitet? Jag inser att termen bisexuell är född ur tvåkönsnormen, men de flesta som identifierar sig där bryr sig väl inte om kön på det sättet? Jag kan se skillnaden mellan dem, men det känns som om de flesta som är bisexuella är det för att de inte känner till pansexualitet eller för att de inte har funderat över könsöverskridande personer.
Så om 94 personer klickar bisexuell och 16 personer klickar pansexuell i en undersökning om sexualitet så är det förmodligen för att de flesta bisexuella inte brydde sig om att ta reda på vad pansexuallitet är? Right? Förmodligen?
(Jag googlade just in på en tråd på emocore.se där de verkade tro att pansexualitet betydde att man tänder på allting. Även stolar. Suck, dumma människor.)
Dagens babe: Michelle Rodriquez
För att hon alltid gör sånna kick-assiga roller. Hon är med i Avatar som var FENOMENAL. En av de bästa filmer jag nånsin sett!
Johanna ställde några frågor om detta i mitt inlägg här, fast egentligen hade jag redan det här inlägget planerat. Så här får ni mina tankar om ämnet! (varning: överanvändning av ordet "kategorier" som jag använder som svenskans motsvarighet till "labels", trots att det låter dumt.)
Jag har en hatkärlek till kategorier.
Att leva i ett samhälle utan kategorier vore underbart och det ultimata. Att inte behöva definiera sig, att inte behöva fundera och dömas pga. vad man väljer att kalla sig. Det vore det ultimata eftersom få människor passar in i de boxar vi placerar dem i.
Samtidigt älskar jag kategorier! De är förskräckligt viktiga för att jag ska förstå saker. Jag älskar att hålla koll på olika saker. Jag är väldigt beroende på kategorier när det gäller mig själv, jag vill veta exakt hur och vad jag är, annars blir jag osäker på mig själv. Och jag vill kunna förklara mig själv, för ibland känns en förklaring som ett sätt att försvara mig på.
Men det finns gränser i hur mycket jag gillar och använder dom. T.ex. så definierar jag mig själv som asexuell, vilket är en ganska bred term. Det finns massor med termer under det asexuella paraplyet, men jag använder helst inte dem. Kanske för att asexualitet är så litet från början och att beskriva mer gör det bara krångligare.
Att jag tycker det är viktigt att använda kategorier har att göra med just hur lite folk vet. Jag känner att jag gör mer nytta av att förklara asexualitet, istället för att svara ”jag är inte intresserad” på en fråga om jag t.ex. är tillsammans med någon.
Samtidigt tror jag också att kategorier är viktiga för hur man mår socialt. Att det finns ett namn för hur man känner sig betyder att det finns fler som känner likadant. Man är inte ensam. Jag är övertygad om att för de flesta som inte passar in i heteronormen så har det varit en gigantisk lättnad att hitta någon annanstans att passa in.
Att använda sig av kategorier är ett sätt att säga att man är stolt över vem man är. ”Out and proud”. Skut mig inte nu, men bland tror jag att en anledning till att man helst inte vill definiera sig själv har att göra med att man inte vill ta tag i att ”komma ut” och allt som det innebär. (men, jag tycker inte att det är fel att inte definiera sig. Det är också ett sätt att motarbeta heteronormativitet.)
Så jag har nog mer positiva åsikter än negativa. Framför allt tror jag att kategorier är viktiga för att skapa ett bättre samhälle. I framtiden har människor kanske lika värde trots sexualitet, könsidentitet och alla andra möjliga saker. Men tills dess?
Jag håller på och läser i psykologiboken igen, just nu om kön och genus, för att de begreppen förvirrar mig. Visst finns det manliga och kvinnliga saker, men vad är det som gör någon till man? Och transexualitet, intergender, allt sådant är en aning förvirrande. Bara en sån sak som att det enbart finns omklädningsrum till män och kvinnor! Om man inte passar in i någon av dem så har man ingenstans att gå. Jag kan inte påstå att jag tänker på mig själv som ”kvinna” särskilt ofta, men jag trivs i den identiteten utan att fundera över det. Fast när jag funderar över det så undrar jag varför.
Men iaf, det finns ett väldigt spännande exempel i boken (sid 280 för er som äger den)!
Det handlar om en sexuell abnormitet (kombination av mutation och inavel) som uppstod hos 18 individer i ett 20-tal besläktade familjer. De föddes med ett utseende som gjorde dem till flickor och de uppfostrades till flickor ända fram till puberteten - då testiklar och penis växte fram och de fick djup röst. 17 av dessa individer valde att ”bli män”, de attraherades av kvinnor, fick barn och skaffade sig typiskt manliga intressen. Endast 1 behöll sin kvinnliga identitet.
Det var på grund av hormoner som avvikelsen skedde. Så exemplet kan visa hur stor påverkan hormoner har, i och med att när de manliga hormonerna kom så fick individerna manliga egenskaper. Men det kan också visa hur starka de sociala förväntningarna är, eftersom när de här individerna såg ut som män så väntade sig omgivningen att de skulle bete sig som män. Kanske var det då enklare för dem att också bete sig som män, istället för kvinnor med mycket djup röst och skägg.
Nu ska jag berätta en historia som jag inte tror att någon har hört förut.
Jag var sisådär 14 år och min familj var i Bulgarien i en vecka. Mitt emot vårt hotell fanns en restaurang och en dag åt vi middag där. Jag träffade en kille som jobbade, han var runt 18 år och inte särskilt söt eller så. Han kunde nästan ingen engelska. Men vi hade mycket ögonkontakt den middagen, han flörtade och jag flörtade. Jag var en liten skitunge på den tiden.
Nästa dag bjöd han ner mig på kaffe. Jag gick ner, en av hans arbetskamrater översatte mellan oss. Det fanns inte så mycket att säga. Han höll min hand. Han tittade på mig på ett sånt där sett, och jag vill minnas att jag tyckte om det.
Kvällen efter var han utanför vår balkong, och han ville träffa mig igen. Jag mådde dåligt och jag låste in mig i badrummet och grät. Jag hatade honom och jag hatade mig själv. Jag tyckte han var vidrig och jag ville aldrig mer se honom. Jag undvek honom resten av resan, sa inte adjö innan vi åkte hem.
Jag mådde dåligt över det i flera år. Det är en typisk sak som kommer upp när jag ska försöka sova, och så ligger jag där och grämer mig. Över vilket svin jag var som inte pratade med honom, som inte förklarade mig, som bara låtsades att han inte existerade.
Men jag minns också hur piss allt var när jag grät i badrummet.
Jag antar att det var min första ledtråd om min asexualitet, och jag mår bättre över det nu. Jag har nästan förlåtit mig själv.
I don’t doubt love. I doubt my capability of putting love and in love together.
Det som störde mig allra mest under Elin & Philip- tiden var hur hon inte kunde umgås med oss samtidigt. Och det är det som skrämmer mig mest med framtiden, någon gång kommer någon stjäla er. Men inte mig.
Att inse min asexualitet är också att förstå att vi är olika. Nästa gång det händer kommer jag kunna vara en mycket bättre vän.
Asexualitet stämde så väl för att jag inte tror att jag kan älska någon mer än jag älskar er. Men kanske älskar jag er mer än normalt?
Jag önskar att jag kunde behålla den idylliska önskan om att vi fyra kunde gifta oss allihop och leva lyckliga i alla våra dagar.
För jag tror att det som skrämmer mig allra mest är att vara ensam.
I might be in love with all three of you. And also happy with the way things are.
Jag vill inte växa upp.
"In love" is a selfish obsession "Love" is selfless devotion
Idag var vår skola och såg pjäsen Beautiful Thing. Det är en söt historia om två pojkar som blir kära i varandra.
Efter det så diskuterade vi pjäsen och olika saker runt homosexuallitet i grupper och jag kom ut två gånger. Haha. Första gången var typ"...så jag har tänkt på mig själv som bisexuell under hela min uppväxt ungefär" och sen lite senare "...fast inte nu längre, jag har insett att jag är asexuell".
Jag har tänkt på mig själv som bisexuell sen den åldern då man får reda på att alla har en sexuellitet.
Vår lärare Marita-som-inte-slutar-prata uttryckte det som att bisexuellitet var när man blir kär i personen, inte könet. Vilket väl är sant, men ändå en konstig definition då jag inte tror att andra blir kär i ett kön.
Själva anledningen till att man måste "komma ut" är att normen är heterosexualitet. Själva anledningen till att folk blir rädda, upprörda, panikslagna när de inser att de inte är hetero är för att normen är heterosexuallitet.
Jag visste vad homosexualitet var när jag var väldigt ung. Jag freakade aldrig ut över att vara bisexuell. Jag har svårt att lista ut vad det beror på. Det är såklart dumt att må dåligt över något sådant, men varför gjorde inte jag det när så många andra gör det? Jag har alltid vart lite avfärdande åt hela freaka ut saken, har aldrig förstått vad the big deal is.
Men jag freakade ett kort tag, när jag insåg min asexuellitet. Så jag förstår känslan på ett helt annorlunda sätt nu.
Normen ”sexuell” sitter så mycket djupare än normen heterosexuell.
Nästan ingen i min grupp visste vad asexuallitet var. Det gör mig ledsen. Så genom att komma ut lite idag så har jag kanske gett lite till världen, lite kunskap. Fått 5 personer att förstå lite mer.
Pjäsen var bra men det som överraskade mig så otroligt mycket var publiken. Jag visste inte att homofobi var så vanligt! Inte alls! Alla de gångerna jag har kommit ut som bisexuell har jag nästan inte stött på något alls! Men gosh, vad spänd hela publiken blev så fort det blev lite intimt mellan de två pojkarna. Och tjejerna som satt bakom oss i publiken var otroligt äcklade av vad som hände på scenen.
Jag blev arg. Homofobi tror jag är det som gör mig argast av allt. För att det är så himla dumt. Människorna i min diskussionsgrupp var väldigt ”dom får väl vara homo om dom vill, bara dom inte gör det framför mig”, vilket bara är idiotiskt. Varför ska homosexuella personer behöva gömma sin kärlek för? Geez.
Men oj, vad mycket jag lyckades klämma ut. Och jag som tycker att homosexuellitet- debatten är mest uttömd och självklar. Jag antar att den inte var det, efter dagens erfarenheter. Ändå onödigt att skriva så mycket här, då jag tror att alla som läser har precis samma åsikt som jag. Ack.
Nyss var Agnes här hemma hos mig. Och innan det Elin. Det var en väldigt mysig kväll. Men Agny, du glömde dina yelly beans! :(
Vi pratade om allt möjligt. Och berättelser skrivna i andra person kom på tal. För andra gången på en ganska kort tid. Så nu tänker jag länka till en bra Ryan/Brendon fic som är skriven i du-form: Scratch that last.
Agnes berättade om hur mycket hon älskar My Chemical Romance. Hon berättade att hon ibland tänkte "tänk om man kände dom när dom gick i skolan" och liknade tankar. Om att lära känna dom. Jag kan verkligen inte relatera! alls! Så det här blir lite av en "hej, jag är asexuell"- post. Vilken sexuell läggning har du?
Precis så här känner jag om mina förälskelser/besattheter/whatever på kändisar och karaktärer:
38. If I get a crush on someone, it won't make me angsty and sad over the person being involved with someone already / never noticing me / having the wrong sexual orientation et cetera, because to me crushing doesn't mean the possibility of falling in love or the need to get into the pants of the person. To me, having a crush on someone means admiring em like a piece of art - and I don't want to date pieces of art, nor is it necessary to posess them.
Jag har en tjusig version utan tummar som vore cool till header, ifall vi vill byta design nån gång. 
Jag har en tjusig version utan tummar som vore cool till header, ifall vi vill byta design nån gång. 
Hot damn O__O
