Agnes ska skriva ett tal om ett jävla helgon. Helgonet är en karaktär i David Copperfield. Hon är ett helgon för att följande ord är tagna direkt ur bokens beskrivningar av henne:
Mild, vacker, glädje, strålande, rofylld, varm, lugn, klarhet, god, ädel, älskvärd, ängel, frid, vänlig, hopp, blygsam, sanning, ljus, ren, himmelsk, stöd, ljuv, uppmuntran, fasthet, trofast, glad, tacksam, uppriktig, osjälvisk,
Inte ett ont ord skrivs någonsin om den här karaktären genom hela 737-sidorsromanen.
Hon är det tråkigaste föremålet för ett tal som tänkas kan.
Nu ska Agnes sluta skriva om sig själv i tredjeperson.
Igår var jag på 8m. Musikalen på Östra Torget i Torshälla. Den var välspelad och bra. Jag var tveksam till handlingen i början, men i andra akten kom ett par vändingar som var överraskande och väluttänkta nog för att kompensera tveksamheten. Det var väldigt underhållande och högst välspelad.
Jag var stolt över mina vänner som var med, och blev nästan rörd till tårar av Elsas (huvudpersonens) sång.
Bravo, 8m.
Nu ska jag återgå till mitt tal som jag ska skriva. (Ha! Dream on! Jag vet redan nu att jag kommer sitta med det från elva till fyra ungefär.)
Hejdå, ha en bra kväll.
Jag hatar att jag hatar dig och jag hatar dig så mycket att jag hatar mig. Just nu. Om skolan. Igen.
