YEAH I LIKE PETE WENTZ AND HIS VAST EMPIRE OF PRETTY GAY BOYS, WHAT OF IT?????

Tredje inlägget idag, men whatever.

First of all: Detta är mycket lustigt och otroligt sant. Jag har gått igenom det. Kanske inte så mycket med Panic. Men definitivt med Fall Out Boy. Ha ha. Jag vet inte riktigt vart på skalan jag är nu...

Jag måste skriva ett lovtal till på onsdag, om vad som helst. Denna tanke slog mig "Hey, varför inte göra det om FOB? Jag hyllar dom ju regelbundet här iaf!". Vilket på den där skalan skulle sätta mig på "Convert the nonbelievers!". Förutom att jag får fjärilar i magen och börjar rodna när jag tänker på att stå framför klassen och prata om Pete Wentz.... SHAME.

Så, jag gör det om Fall Out Boy.

Eller inte.

Det kommer förmodligen inte att hända, nej.

Vad ska man göra, anyway? Stå där och babbla om hur bra nånting är? NEJ TACK.

Men jag börjar få panik, och att prata om ett band är enklast för mig.

Jag är patetisk.

Whatever. Jag vet inte vad Sverige har för bild av FOB anyway. Hälften av klassen vet säkert inte vilka de är.

I can do it. I mean, they are amazing?

Det här har jag också gått igenom. Hahah.

Pete:

Alla kommer tycka att jag är emo. Vilket jag är. Oh, the irony.

XD

Kommentar på föregående inlägg

Okej, det här skulle egentligen bli en kommentar till Lisas föregående inlägg, men den blev så lång så jag bestämde mig för att göra det till ett inlägg istället.

Halvfan? Kanske det. Men betyder det här att man inte är ett riktigt fan om man inte flippar ur och blir hysterisk och skriker om man ser/träffar fan-objektet? Nä, så vill jag inte se på saken. Ett äkta fan borde visa mer respekt än så.

Jag såg ett klipp där Gerard och Lynz (hans fru)försöker ta sig ut ur en affär och in i en bil. En hög desperata fjortonåringar typ kastar sig över Gerard och skriker I love you i love you i love you i love you i love you och typ gråter och svimmar och sånt.Om man älskade honom, skulle man inte låta honom gå förbi med sin fru ifred, utan att bli "överfallen"? Både han och Lynz såg väldigt besvärade och irriterade ut.
Och jag antar att man kan fangirla personer som rålkar vara musiker utan att gilla deras musik. Själva artistgrejen har utvecklats till så mycket mer än bara musiken; image, åsikter, media-personlighet... Och i så fall får väl artisten skylla sig själv.

Jag älskar Escape the Fate. Jag älskar Ronnies röst oerhört mycket. Och hans röst är lika fantatisk trots att han knarkar och blandar in sig i mord och sitter i fängelse och sånt. Jag citerar the one and only Gerard Way; "If there's a beautiful paiting and the artist is an asshole, it doesn't make the painting any less beautiful. "

Sedan har vi Tokio Hotel. Deras musik kan vara kanska avslappnande bara för att den är så simpel (jag menar det. mitt band kunde spela deras låtar när vi var absoluta nybörjare)och Bills röst är väl okej och han har utstrålning på scen. Men generellt så tycker jag att de är väldigt väldigt o-äkta och inte speciellt begåvade. De är alldeles för producerade. Utan Bills utseende skulle de inte kommit någon vart, det är iaf min teori.

Och har någon någonsin hört ett gitarrsolo? Nej, just nu kan jag inte komma på någon låt. Tom (gittarist) är troligen inte så duktig. Det ser ut som att han bara försöker se cool ut. Han har gitarren så långt ner så att han inte kan stå upprätt och spela, han står och springer i bananställning. Så jag förstår att det inte blir mycket till gitarrsolon.

Men jag kan för den skull inte låta bli att tycka om deras personligheter såsom de framstår i media. Bill är helt enkelt adorable.

Däremot My Chemical Romance. De tror jag på. De förefaller så äkta och underbara. De är, framför allt, så otroligt talangfulla. Varenda en.

Jag ogillar när de gör saker som black parade-grejen med paradkläderna. Då blir det liksom så tillgjort. Det behöver de inte, för de är fantastiska som de är. Jag älskar att titta på riktigt gamla klipp. haha, Gerard har jättefula kläder, and i love it.

Och jag älskar hur de är helt och hållet o-coola i intervjuer. Det är det som gör dem coola.

Så detta band fangirlar jag på alla plan. Musiken, talangfullheten, media-personligheten (jag påstår mig inte vara bekant med deras riktiga privata jag, även om jag upplever det som att åtminstone Gerard blottar mycket av sig själv), deras åsikter, och även deras image (och okej jag tycker väl att paradjackorna är lite coola då. men de är fortfarande coolast utan dem) och utseenden. Särskilt Frankie, han är pure hotness.

Men det mest underbara fantastiska med det här bandet, det är deras underbart fantastiska musik!!! Den får mig att må bra.

Enda nackdelen är att all annan musik ter sig så platt och o-djup och tråkig och o-bra sedan jag började lyssna på My Chem på allvar. Det är faktiskt en stor nackdel, som säger en hel del om hur bra My Chem är!

Oj, vilken tur att jag gjorde om det här till ett eget inlägg.

Tre femtedelar av My Chemical Romance

EDIT:

Tollan (som jag har fått att börja lyssna på My Chem och älska dem) påpekade här om dagen att om Gerard och Ray skulle varit bröder, istället för Gerard och Mikey, så skulle Ray Toro ha hetat Ray Way ! Hahah!

Often considered ditzy, annoying and shallow.

Jag har funderat lite på ”fangirls” på senaste tiden.

Jag anser mig vara en fangirl, åt massor med saker.

Devon och jag hade nyss en msn-konversation om fangirls. För att hon heter ”I Hate Fangirls!”. De fangirls hon hatar är de som skriker och attackerar kändisar. Jag är inte heller så förstjust i dem. Och inte i dem som skriker när de är på konsert så att man inte kan höra bandet.

Jag är fangirl hemma, jag har ingen direkt önskan att träffa någon av de jag fangirlar och om jag skulle träffa dem så hoppas jag verkligen att jag inte skulle skrika. Hon kallade mig ”halv fangirl”. Stämmer det? Blir jag halv bara för att jag håller min fangirlighet privat?

Och Petra och jag pratade förut om att fangirla människor och inte deras musik. För sånt gör jag! Om jag fick kalla mig själv fangirl utan att tycka om musiken så skulle jag kunna kalla mig både Jonas Brother-fan och Tokio Hotel-fan. (lägg märke till skulle kunna, jag är inte säker på att jag skulle göra det)

Är det fel? Det är det jag inte riktigt kan klura ut. Skulle de tycka om det, de bakom musiken?

Pete Wentz säger att folk ofta dömer hans musik efter hans person. Att de hatar Fall Out Boy för att de tycker att Pete är en skitstövel. Och att han vill att man ska fokusera på musiken.

För jag menar, det måste vara irriterande för alla artister/band när det blir för mycket fokus på dem och för lite på musiken.

Jag är jätte jätte exalterad åt Folie a Deux, så för mig handlar Fall Out Boy verkligen om musiken. Särskilt sen jag gjorde misstaget att titta på Release the Bats, en dvd bär Pete med fler gör galna/äckliga/onödiga saker. Men jag menar, jag läste Petes blogg och gillade honom innan jag började lyssna på FOB.

Hur okej är det att bara gilla personen? Att inte döma musiken efter personen, varken till det bättre eller sämre. Att säga ”Ja, jag gillar Jonas Brothers. Men inte deras musik!”.

Det kanske är dåligt. De tjänar ju inga pengar på det, jag kommer inte köpa några skivor.

Men det finns ju massor med kändisar som existerar utan att göra någonting! Så det kan ju inte vara fel att tycka om någon för att de är bra människor.

Det borde iaf finnas ett ord för det. Att gilla personen men inte musiken. Det borde verkligen finnas ett ord för det.