Jag måste bara få dela med mig lite av lite ilska. Den sortens ilska som passar perfekt på den här ytterst anti-homofobiska bloggen.
En för mig okänd mamma skrev detta på min morbrors logg på facebook:
"Hoppas att de inte visar Brokeback Mountain på tv i helgen (har du sett den?). Jag såg den förra gången Markus var med en kill-kompis i Svenstorp och fiskade, jagade eller vad de gjorde..."
Usch vad jag blir ARG och jag skulle vilja skriva en arg kommentar, men det kan jag ju inte göra.
För att avlsuta på en happier note så fick min grupp nästan högsta betyget ever på vår ToK-presentation. Vi fick 16/20 av ena läraren men har chans till 17 beroende på den andra lärarens omdöme. 17 är det högsta någon någonsin fått på Eskil. Vi är awesome.
Suck. Att vara ett fan av Johnny Weir är att varannan vecka hamna i en diskussion om det är okej att kalla honom gay eller inte.
Vad jag alltid antagit:
Johnny Weir har inte sagt ”I’m gay” för att det är självklart i hur han är och hur han beter sig och vad han säger. Att han inte officiellt ”kommit ut” beror inte på att är obekväm med att etiketteras, utan att tycker att proceduren är onödig och att han ogillar att alla antas vara hetero tills de säger något annorlunda.
Hur vissa andra ser på saken:
Att när Johnny säger att hans sexualitet är irrelevant menar att han inte vill att folk ska spekulera och varför kan inte bara få vara sig själv, utan någon etikett.
Jag har aldrig sett Johnny ta illa upp när någon kallat honom gay, så när folk tar illa upp å hans vägnar blir jag en aning irriterad. Men samtidigt, är det okej att anta någons sexuella läggning grundat på hur de klär sig och beter sig? (Ja)
Det är inte ens som om Johnny har klarat sig undan homofobin genom att inte säga orden. Adam Lambert får leva med att beskrivas som ”openly gay singer”, medan Johnny blir kallad ”flamboyant figure skater”; bådas yrken kommer i andra hand.
ETA: För ett tag sedan skrev jag på en namnlista om att höja värdet på kvadrupplarna i konståkning. Igår fick jag ett mejl från skaparen, som bad mig att sprida den till svenska fans och undrade om hur svenska konståkningsförbundet såg på kvadruppeln. Jag känner inte till någon svensk fansite för konståkning, men jag kan länka den här! Now, figure skating is in crisis. Den är otroligt välskriven och tar upp fler problem med det nuvarande poängsystemet kvadruppeln. Jag är inte särskilt insatt i hur allt fungerar, och jag vet ärligt talat inte vad som behöver förbättras med systemet. Men skriv på om du har lust!
För ett tag sedan läste min mamma en artikel i en tidning om två transexuella män i ett förhållande, och hon kommenterade att det var ”lite konstigt” att de bytt kön till man men ändå drogs till män. Jag blev förbryllad över att hon tyckte att könsidentitet och sexualitet var direkt relaterade, när de är två olika saker som inte har med varandra att göra.
Men jag har funderat lite mer, och insett att mamma beskrev något som jag tror gäller för samhället i helhet. Trans och homofobi bottnar till stor del i könsuttryck och sexism.
Killar blir kallade ”bög” när de uttrycker sina feminina egenskaper. Eftersom att kvinnor är mindre värda och allt kvinnligt nedvärderas, så nedvärderas även män med egenskaper som är typiskt feminina. Att attraheras av killar är också en kvinnlig egenskap i vårt heteronormativa samhälle, därför ses det ned på.
Sexism har en stor del i homofobi, eftersom folk inte inser skillnaden mellan genus och sexualitet. Även om inte all diskriminering försvinner om vi får jämställdhet mellan män och kvinnor (och manligt och kvinnligt), så känns det som om problemen hör ihop.
Tjollahopp. Adam Lamberts album är jättebra. Streama här. Jag gillar alla låtar förutom "If I had you" vars refräng är på tok för shlager-poppig och hemsk.
I förrgår postade Out.com en intervju med honom som är underbar och får mig att älska Adam mer än jag gjorde innan. Men det var förstås inte hela historien.
Så det här hände:
1. Innan intervjun sa hans publicist åt journalisten att inte få Adam att verka ”för gay” eller ”gay-gay”.
2. Chefredaktören för Out skrev ett öppet brev riktat mot Adam och hans management. Han var arg och tog upp en del irrelevanta punkter, men syftet var att synliggöra den tydliga homofobin.
3. De flesta av Adams fans fokuserade på hur det lät som om chefredaktören skällde ut Adam och satte för mycket press på honom, istället för på hur hans management är homofober.
4. Adam tweetade ”it’s def not that deep. Chill!” och ignorerade därmed hela poängen med brevet, precis som de flesta av hans fans.
Och detta frustrerar mig för att den första punkten är så stötande och fokus borde ligga där.
Sometimes it is that deep.
Jag förstår att Adam inte vill vara poster boy för homosexuellas rättigheter, men när det gäller att vara en förebild så har han inget val. Vi lever i ett homofobiskt samhälle och han är naiv som tror att hans sexualitet inte spelar roll. Det finns redan massor med folk som ser upp till honom och han måste ta lite mera ansvar än ”it’s not that deep”.
Här sitter jag och har sommarlov och lyssnar på "Danny Boy", sjungen av Andy Williams. Det är en sorglig låt (även känd som Londonderry Air, Derry, Air from County). När jag spelade den för första gången råkade jag bli alldeles bedrövad, trots att jag inte ens visste att det fanns text till den. Den var så sorglig att Fäbuvisan, som jag alltid har tyckt är vemodig, lät glad i jämförelse.
.
Igår var vi tillbaka på Balsta igen, efter två månaders uppehåll. Det var med blandade känslor man återsåg good old 328. Patrick var inte där, Frida var där istället, och för en stund trodde vi att han hade slutat. Men tydligen var det bara för dagen.
Vi har massa nya grejer på gång. Lovande och spännande. Och det är tur det, för när vi spelade några av de gamla låtarna så kändes det precis som om vi förflyttats tillbaka i tiden, tillbaka till förra vintern. Det är bättre att gå framåt än bakåt. Framåt, here we come.
.
Efteråt såg vi Ice Age 2, för Tollan hade inte sett Ice Age tidigare. (Vi såg ettan föregående dag.)
När alla hade gått hem utom Matilda satt jag och Matilda kvar i det kvava vindsrummet. Jag företog mig ett litet äventyr (Matilda uppmuntrade mig!!), som gick ut på att åla sig ut genom fönstret och sitta på taket och titta på molnen som skymde stjärnorna. Det var lättare att åla in igen. Eller så berodde det på erfarenhet.
.
Idag badade inte-längre-så-Tjocka Sigge. Han är absolut inte tjock längre. När han var blöt såg han komisk och alldeles spinkig ut. Det är bara det att han har en massa fluffig päls. Som Manfred i Ice Age.
.
Dorian Grays Porträtt är en mycket bra bok, om jag hade glömt att nämna det.
Oscar Wilde var en mycket bra författare. Hans mest kända novell, Spöket på Canterville, har jag läst, men inte riktigt förstått. Eftersom den är så känd måste den ju ha en en jättebra poäng, men den gjorde inget intryck på mig. Jag avskyr sånt, man känner sig så dum. Jag ska läsa den lite nogrannare någon gång, utan att läsa om den. Jag vill vara smart på egen hand.
Det är outsägligt synd att han bara skrev en enda roman. Hans fabelliknande berättelser är jag inte förtjust i. Hans skådespel har jag inte bekantat mig med, med med tanke på hans geniala sätt att skriva dialoger är jag övertygad om att de är läsvärda.
1895, 41 år gammal, åtalades Wilde för "onaturlig otukt" (homosexuella kontakter) och dömdes till två års straffarbete. Denna åtalan gav hans popularitet och karriär ett abrupt slut, och han flyttade (flydde) till Frankrike så fort han avtjänat sitt straff. Efter det lyckades han inte publicera något alls (tydligen bortsett från ett par tidningsartiklar om hur barn behandlades i fängelser).
Jag undrar vad han hade åstadkommit om han fått fullborda sin karriär. Suck. 41 år är ingenting för en författare.
.
Jag skulle behöva nya kläder. Framför allt jeans. Jag har egentligen inga bra jeans. Jag avskyr att handla kläder, och mest av allt jeans.
.
"Fashion is a form of ugliness so intolerable that we have to alter it every six months."
.
Och nu ska jag ta reda på om Kent ligger i Sussex eller om Sussex ligger i Kent. Jag tror att Kent ligger i Sussex.
Astrid skickade nyss en massa gamla bilder! Det var roligt att se! Här får ni en:
Värst vad vi var lustiga!
Hamze lider av homfobi. Så, nu vet alla det.
Idag tittade vi på Patrick, 1,5. Den va rätt söt. Vi åt jordnötsringar, det var mumsigt.
I förrgår öppnade vi en jättestor kakburk här hemma, och nu kan jag inte sluta äta kakor! Mina tänder kommer att lida för detta! (men förhoppningsvis inte min vikt)
Idag var vår skola och såg pjäsen Beautiful Thing. Det är en söt historia om två pojkar som blir kära i varandra.
Efter det så diskuterade vi pjäsen och olika saker runt homosexuallitet i grupper och jag kom ut två gånger. Haha. Första gången var typ"...så jag har tänkt på mig själv som bisexuell under hela min uppväxt ungefär" och sen lite senare "...fast inte nu längre, jag har insett att jag är asexuell".
Jag har tänkt på mig själv som bisexuell sen den åldern då man får reda på att alla har en sexuellitet.
Vår lärare Marita-som-inte-slutar-prata uttryckte det som att bisexuellitet var när man blir kär i personen, inte könet. Vilket väl är sant, men ändå en konstig definition då jag inte tror att andra blir kär i ett kön.
Själva anledningen till att man måste "komma ut" är att normen är heterosexualitet. Själva anledningen till att folk blir rädda, upprörda, panikslagna när de inser att de inte är hetero är för att normen är heterosexuallitet.
Jag visste vad homosexualitet var när jag var väldigt ung. Jag freakade aldrig ut över att vara bisexuell. Jag har svårt att lista ut vad det beror på. Det är såklart dumt att må dåligt över något sådant, men varför gjorde inte jag det när så många andra gör det? Jag har alltid vart lite avfärdande åt hela freaka ut saken, har aldrig förstått vad the big deal is.
Men jag freakade ett kort tag, när jag insåg min asexuellitet. Så jag förstår känslan på ett helt annorlunda sätt nu.
Normen ”sexuell” sitter så mycket djupare än normen heterosexuell.
Nästan ingen i min grupp visste vad asexuallitet var. Det gör mig ledsen. Så genom att komma ut lite idag så har jag kanske gett lite till världen, lite kunskap. Fått 5 personer att förstå lite mer.
Pjäsen var bra men det som överraskade mig så otroligt mycket var publiken. Jag visste inte att homofobi var så vanligt! Inte alls! Alla de gångerna jag har kommit ut som bisexuell har jag nästan inte stött på något alls! Men gosh, vad spänd hela publiken blev så fort det blev lite intimt mellan de två pojkarna. Och tjejerna som satt bakom oss i publiken var otroligt äcklade av vad som hände på scenen.
Jag blev arg. Homofobi tror jag är det som gör mig argast av allt. För att det är så himla dumt. Människorna i min diskussionsgrupp var väldigt ”dom får väl vara homo om dom vill, bara dom inte gör det framför mig”, vilket bara är idiotiskt. Varför ska homosexuella personer behöva gömma sin kärlek för? Geez.
Men oj, vad mycket jag lyckades klämma ut. Och jag som tycker att homosexuellitet- debatten är mest uttömd och självklar. Jag antar att den inte var det, efter dagens erfarenheter. Ändå onödigt att skriva så mycket här, då jag tror att alla som läser har precis samma åsikt som jag. Ack.
