maybe the real question is: why aren't YOU sad?

Idag var vi hos Agnes och firade hennes 18-års dag! Vi åt tårta och tittade på Svärdet i Stenen. Den var bra.

Trala...

Jay Brannan är den mest deprimerande människa jag någonsin stött på. Han är negativ och dyster och osäker, han tar allting personligt och klagar ständigt på allting.

Jag hatar honom lite för detta, men samtidigt är det upplyftande. Här är någon som inte haft några som helst ambitioner i livet och som är rätt dålig på att leva, men han har samtidigt kommit någonstans. Plus att han är väldigt fräck och det han säger är ibland klokt mitt i det pessimistiska.

Q. what do you think is one of the meanest things you can say to someone?

A. "cheer up." it's basically invalidating someone's true emotions and telling them to get over it just to make those around them more comfortable. one of the most respectful and meaningful things you can do for a person is let them be exactly the way they are, and let them feel exactly what they're feeling, without making them feel bad about it. i know most people think everything about life, including the way you feel, is a choice. that you can just change things by flipping a switch (or by doing exercise...that's one of my favorites). we're not all like that. and it's harder to make changes for some than it is for others. if you don't agree with that, it's because you don't understand it and aren't one of those people. don't be heartless.

Från hans FAQ.

Min last.fm säger att jag har spelar över 300 låtar av honom. woops?

silly boy youre just dying to be tragic

Hej hej.

Idag fick jag veta att jag har MVG i både franska och datakunskap. Ärligt talat förstjänar jag inget av dom. Datakunskapen gick till så här:

Frasse: Du ligger på VG+.... blir du väldigt ledsen om du bara får VG?

Jag: Jaa....

Frasse: Ja, då får du MVG!

Pete Wentz. Sometimes he breaks my heart a little.

Han har en blogspot som består av tankar och diktliknande saker. Vissa saker han skriver där hamnar i låtar senare. Det mesta han skriver förstår jag inte ett skvatt av, men ibland stöter jag på saker som slår en rätt i magen. 

you could trade mistakes for sheep
and count me away forever at night.

Hans ord får mig i en konstig sinnestämning.

 i feel like i am constantly on the defense, like i have to work so hard just to make people not hate me that i am not even myself.

i am in love with everything that is broken and sometimes i like it that whats broken is in love with me.

Han är som vi alla ibland, deprimerade samtidigt som vi inser att vi skulle kunna undvika det,

samtidigt som vi inte kan göra något åt det. Eller inte vill. 

silly boy youre just dying to be tragic silly boy youre just dying

I'll give you all the nails you need

Jag hatar att inte våga gå och lägga mig av rädsla för massa vakna timmar, då det inte går att undvika jobbiga tankar. Och det kan vara rädsla för dem som hindrar mig från att somna från början.
Ibland känns allt bara så jobbigt. Blä på det

Och ändå är jag glad. Jag är faktiskt glad. Därför jag förstår inte varför jobbiga tankar kommer när jag ska sova. För jag ser knappt till dem på dagarna.
Och jag lovar att jag är glad. Det är bara det att jag är ovän med kvällar.

Jag har målat naglarna lysande grönglittriga för att muntra upp mig själv. Det funkar lite grann (:

God natt.

A light to burn all the empires
So bright the sun is ashamed to rise and be
In love with all of these vampires
So you can leave like the sane abandoned me

If you don't go to highschool, you will defenitely go to jail

ooooops, jag tror inte att jag har något att säga.
Mina fingrar liksom automatiskt klickade sig in här, and here I am, writing another useless post.

Jag hade schemalagt 45 minuters historiaplugg från klockan 18-1845, men jag kom inte hem förrän sju. Att köpa födelsedagspresent tog längre tid än jag trodde. (trots att jag slutade en timme tidigare än vanligt, så kom jag hem en timme senare än vad jag schemalagt. lol på mitt schema)

Usch, nu har jag ont i huvudet igen. Jag har alltid ont i huvudet i slutet av veckan innan helgen. För efter sisådär 2-3 nätter av sömnbrist mår jag inte så bra. Jag förstår bara inte varför jag inte lyckas sova under skolveckorna. Det hinns inte med helt enkelt. Tidsbrist leder till sömnbrist.
Ouch, klockan är massor = ännu en för kort natt. suck.

Jag suger. Varför har jag sådana problem med att hantera mitt eget liv? Allt går bara fel. Och om något går rätt, så leder det till att något annat går fel.

Julklappar ger mig ångest. Liksom torsdagsmornar då det finns en risk att vi ska ha uppsatsskrivning på engelskalektionen. Och det faktum att jag utvecklas baklänges i mitt fiolspelande pga min trogne följeslagare tidsbrist.
Och funderingar om framtiden. Och funderingar på vad jag egentligen gör med mitt liv. Hallå, hjälp, man får bara ett liv (tror jag) och vad gör jag?! Ingenting! Jag bara sitter här och kastar bort mina chanser att göra något bra! Snart går man i pension och dör!
jag överreagerar väl lite skulle jag tro.

Jag har köpt en nytt silverglittrigt nagellack
Under vinterhalvåret är jag i konstant behov av glittrigt nagellack. Silverglittrigt måste jag ha hemma (burken ska stå på mitt nattygsbord), men jag brukar bryta av med andra färger då och då.
I förrgår använde jag det allra sista av mitt gamla silverglittriga nagellack, och nu har jag ett nytt. De två dagarna emellan var förskräckliga. Nagellacket blev nött och jag hade inget att måla på!

Slippery Slope, Brother

Idag gjorde vi talet. The dreaded speech. Hah. Det gick bra.

Jag har målat naglarna, de är glittriga nu, och tittat på House och Ugly Betty ikväll. Jag ska ducha snart!

Förut hade pappa och jag en disskussion om ifall man skulle införa rösträtt från 15. Vi kom fram till att 15åringar borde få rösträtt, men pensionärer borde fråntas den.

När jag har tråkigt kommer jag ibland på mig själv med att sitta och tänka ut möjliga sätt att göra illa sig på i rummet jag befinner mig i. Jag vet inte om det är hälsosamt.

Fail

Sorry for spamming this blog with worthless posts!
I don't even have anything to say!

....other than that I'm sick of school right now!

Jag har inte ens börjat på biologiuppsatsen som ska lämnas in i morgon. Vi får väl se om jag gör den imorgon eftermiddag.
What the hell is wrong with me??
I'm just sitting around doing nothing! Where has geek-Agnes gone? I haven't seen her since school started!
All right! Let's do a time table for tomorrow! I have incredibly much to finish tomorrow! I just NEED to do it, or I'll be screwed in biology.
I'll spend this night drawing the time table, and tomorrow night following my time table!

Hehheeh.
Jag lyssnar på Nickelback's Rockstar.

I wanna run away somewhere!
I don't wanna give a shit!
I wanna run away and drop out and get no job and live on socialbidrag and just hang around like some kind of ... of... drop-out!

Yesss.
I need to discuss my situation with the SYV. Maybe things will get better next year, when I get to choose my subjects.
Fuck physics!

Also, I'm soooo tired since I didn't sleep much this night.

De drabbade samman i kärlek och gav varandra ödet.

...jag vill ha någon att ge mitt öde till, så att jag slapp bära ansvaret

EDIT:
Gerard Way ska bli pappa!



Edit 2:
Den vill jag ha!

Butterflies with pistols

Bara så att du vet:

Vid ICA Slagstas entré finns en stor skylt med text på. Det är ett meddelande från deras nya .. öh.. "handlare" eller what ever hans proffesion är. Och vet ni vad det står!? det står: f.r.o.m ! ! ! !

HAHAHAHA fail ? Jag borde anmäla honom till Sperber.


Åh nej!! Jag är på dystert humör. Jag hatar dystert humör! Jag som har varit glad i typ två veckor nu! (förutom konsert-grejen, grrrrrrr! jag behöver den där konserten, som en liten utflykt från verkligheten)
Bläh. Helt plötsligt så känns allt så hopplöst igen. Det är lite krämmande.

Vi får väl se om ett inrutat liv hjälper. I morgon tänkte jag skriva ett schema för nästa vecka. Eller, jag tänkte göra det idag. Men allt blev plötsligt hopplöst så jag orkade inte ta tag i det. Jag orkade inte ta tag i pluggs heller. Det enda jag gjort är läst ut svenska-boken, men inte svarat på frågorna eller skrivit en resumé om den. Jag har mest bara suttit här och inte orkat något alls.
Hjälp, spanskaprov imorgon. Jag har inte ens tittat åt spanska på en vecka. Förutom att närvara på lektionerna. Observera närvara, inte så mycket mer. Sist fick jag G, men då tittade jag igenom allt dagen innan. Så IG imorn?

Men jag håller med Lisa. Vad är det för mening med att oroa sig över skolan när jag inte pluggar? Jag får väl skylla mig själv! Antingen så får jag börja plugga ordentligt, eller så får jag sluta panika!

Jag sätter allt mitt hopp till rut-schemat. Det är nog min sista chans.
Hahahha, det låter som att jag är ett spykfall, som måste schemalägga dagarna!

I won't marry you, there's too much to do

USCH!

USCH på mitt liv just nu. USCH på imorgon! Engelska tal och kemi prov och inget av de känner jag mig särskilt förberedd på!

Idag har jag handlat kläder! Byxor, vantar, halsduk, tjocktröja, t-shirt. Woho! och strumpor!

Gud, vad jag hatar tal. Gosh, varför har jag om Razia's Shadow för? Jag kommer aldrig kunna lyssna på skivan igen! Allt kommer vara förstört! Fuck!

Men jag har inte tid att hitta på nått annat. För jag måste plugga på kemi också.

*känner mig misslyckad*

meh, skärp dig! antingen får jag fan börja plugga lite bättre eller så får jag sluta oroa mig så mycket för skolan. Ja, jag kommer få G på provet imorn. Vem bryr sig om jag inte får mer än g i slutbetyget. Ingen annan än jag, så nu lägger jag ner. Meh.

Jag är för upprörd för att tänka ut en lämplig rubrik

Varning för ARGT inlägg!

FAN ! ! ! !

Vad tar man sig till, när man ska gå på konsert med Matilda, och ens föräldrar ringer och pratar med varandra och bestämmer att vi inte får gå ? ! ?! !? !

Bullet for my Valentine, liksom!

Det är en onsdagkväll ! K-V-Ä-L-L ! Jag missar inte en sekund av skolan!

Tror de att min framtid blir förstörd av några missade sömntimmar ? ! ?
IN MY ASS ! ! !
Fattar de inte hur många nätter jag sovit 2-4 timmar i vanliga fall?! Och jag har bra betyg ! ! ! Vad gör EN jävla natt för skillnad!!!???

Mitt liv är en ändlös meningslös röra av plugg och skola, fåfänga försök att inbilla mig själv att jag tycker om att spela handboll, fiol som jag knappt hinner med, vänner som jag älskar men knappt hinne med!
Fattar de inte att jag skulle må så mycket bättre av en kvälls avbrott från alla måsten? Det skulle med 100 procents säkerhet göra mer nytta än skada!
Jag hade sett fram emot det här så mycket, jag hade verkligen längtat, jag såg det som ett ljus i mörkret. Men nu? Nu fortsätter den ändlösa meningslösa röran för evigt ( i alla fall jäkligt känge till ) utan några andningspauser! Jag kommer kvävas! Jag är redan på god väg, och nu är jag bortom all räddning!

Hur skulle jag kunna ana att mina föräldrar av någon absurd och fullkomligt oförklarlig anledning skulle sätta sig emot det här? De har ju inte ens några argument! ! !

Åt helvete med föräldrar ! ! !
Jag som alltid har varit nöjd med dem. Men de har nu gjort mig djupt besviken.
De är inte bättre än alla andra föräldrar.

Jag tänker åka ändå! Vad kan de göra åt saken?
Kan man muta föräldrar?
Tjat-tjat-tjat-tjat, hur funkar det?
Jag är för fan sexton år! Vad vet de om mitt liv och om mig egentligen? De inbillar sig saker, and I hate it! Jag har ett eget liv!

Men allvarligt, vad kan de göra åt saken om jag åker ändå?

Give me what I need. (how come the titles are always in english?)

Jag sitter här och tänker på kärlek (kärlek har kommit på tal och diskuterats flitigt under några inlägg/kommentarer på sistone) och ska snart skriva en bokrecension till Gardell's En Komikers Uppväxt.

Det är det här som jag hatar med IB. Att det inte finns någon way around it.

Jag skulle helst av allt vilja göra det här någon annan dag. För imorgon har jag ett soloframträdande som jag skulle behöva öva inför. Och en "fiolläxa" som jag borde ha övat på inför lektionen. Och jag har väldigt ont i magen. Och är vääääldigt trött. Fast jag börjar faktiskt vänja mig vid att gå omkring och ha sömnbrist jämt. Så det är inte ett så jättestort problem. Men liksom, jag VILL ju inte skriva den här uppsatsen. För jag vet att jag ändå inte kommer bli nöjd med den, på grund av allt jag nyss radade upp.

Jag vill ta med mig hela min klass till ett annat gymnasieprogram. Och så vill jag införa NK på Eskil så att vi alla kan gå där.

Vad säger ni, classmates? (ni som läser sam kan få fortsätta med det, vi kan vara en natur/samklass.)

Idag spelade Gökstensstråket på Strigeln, ett äldreboende.

Det var helt underbart.

Vi var helt fantastiska, perfekta.

Och vi hade så roligt.

Och det var en stor scen, så för en gångs skull behövde vi inte stå och trängas.

Finns det någonting som är mer underbart än att spela musik för folk? Jag kan inte komma på något.

Särskilt när publiken till stor del består av gamla skröpliga halvdöda människor, och så ser man hur de liksom skiner upp och livas upp och blir glada av oss.

Det känns så meningsfullt. Vi själva har jätteroligt, och vi gör andra glada samtidigt.

Gökstensstråket är något av det bästa jag har.

Vi är så underbara. Allihop. Och så är vi så bra.

Ännu en anledning till att hoppa av IB. Mer tid åt musik. IB=inte mycket liv, mitt liv=musik.

Jag har kommit på att jag blir olycklig av att ha så lite tid till allt sånt som jag älskar att göra. dvs, musik, vänner, handboll, skriva, rita, lata mig

Här är vi! Förutom Andreas, han kom senare. Är vi inte söta?

Hejdå!

Life sucks, and then you die.

Okej, jag ville inte vanära det hundrade inlägget med emoheter, så jag tillägnar min emohet ett eget inlägg.
Det här är din sista chans att sluta läsa och undgå min dysterhet. Jag är inte som Johanna, jag raderar inte emo-inlägg. Inte just nu i alla fall.

Jag är extremt depp över att jag sitter här hemma och "skriver uppsats" (jo, jag gör faktiskt det på riktigt, men tog en välbehövd bloggpaus) .

Jag saknar Pernilla så mycket att det gör ont just nu.
Och jag vill att ni ska veta det. Trots att det inte ursäktar att jag sitter här och pluggar istället för att umgås med er.
Men jag saknar er och älskar er känner mig hemsk som inte tar mig tid ikväll, och andra kvällar. Och nu vet ni.
Jag har lust att gråta.
Det är inte som det kanske verkar. För jag glömmer er inte. Jag vill inte lämna eller lämnas. Jag behöver er, trots att det kanske inte märks. Glöm mig inte. Lämna mig inte.

Jag har nu 2½ timme på mig att skriva en artikel om barnsoldater. (lika mycket tid som jag ägnade åt att sova i förrgår natt) Den ska skickas ikväll, så den här gången kan jag inte skjuta upp det mer.
Dammit!
Jag tycker om att skjuta upp saker.

Ooops. Skolkade från matten idag. Min andra skolk den här terminen. Har ni andra skolkat ens en enda gång? Jag medger att det var för att jag behövde plugga. Men ändå skolk. Som jag kommer undan med, eftersom det egentligen var Friends-möte samma tid som mattelekti0nen. Så matteläraren trodde att jag var på mötet, och på mötet registreras inte närvaro.

Jag önskar jag var kille. Jag satt och diskuterade IB med lill-Dennis i min klass. Han lyckas liksom ta allting med en klackspark. Trots Pauline, trots det stora allvaret som råder på IB. Så verkar killar fungera. De lyckas vara lata och få saker gjorda ändå. De slackar sig på IB. Varför får jag panik för? Varför sitter jag här och tvingar mig till plugg, när allt jag vill är cykla till Torshälla? Dennis skulle ha cyklat. Men han skulle på något sätt få artikeln gjort först. För att det är inte som om han misslyckas bara för hans sätt att se på saker.

Fuckfuckfuckfuck. Jag suger verkligen. Den insikten har jag kommit fram till på sistone. Det är nu ett accepterat faktum. Jag suger.

Fast ljusare tider kommer. Mitt mål i livet är att sluta skolan. Jag vill inte ha skolan, den förstör allting. Tänk vad mycket jag skulle få gjort om inte skolan tog så mycket tid! Jag skulle kunna bli jättebra på fiol, jag skulle kunna spela bas i flera band! Oj, vad mycket jag skulle kunna utvecklas inom viktigare områden.
Jag skulle kunna skriva massor. Jag skulle kunna förverkliga min dröm att att bli författare.

Betyder allt det här att jag borde byta gymnasieprogram?
Men jag vill fortfarande inte.
Jag tänker så här utanför skolan, men när jag väl kommer till skolan nästa morgon så inser jag hur mycket jag tycker om det.
Särskilt mina klasskompisar, ni är underbara.
Jag känner hur mycket jag utvecklas av de höga kraven och det höga tempot på IB. Jag lär mig massa saker. Jag känner mig klokare. Förutom på Pauline's lektioner, då varenda kotte känner sig fullkomligt trög och värdelös. Fast de lektionerna är helt underbara ändå. Pauline är underbar, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Men det tål att upprepas.
En sak som jag tycker extra mycket om är svenskan. I synnerhet talen. (Det kan hänga ihop med min kärlek till rampljuset. Jag älskar att uppträda! På måndag ska jag spela elfiol på en elevkonsert på Slagstakolan. Så det blir jag, och folk som spelar Spanien och Titanic och Blinka Lilla Stjärna etc.)Jag har lärt mig att håla tal! Eller, antagligen inte, men en bit på väg. Sist råkade jag glömma bort min avslutning. "Ett fint framträdande med ett något abrupt slut" löd omdömet. ^^

Jag skulle tro att det här bara är en vanlig "några-månader-in-på-preIB-depression".

En makalöst underbar makalöst deppig låt av My Chem, Mama:

Oh well, now mama

We're all gonna die

Mama, we're all gonna die

Stop asking me qustions

I'd hate to see you cry

Mama, we're all gonna die

.

Mama, we're all full of lies

Mama, we're meant for the flies
And right now they're building
A coffin your size
Mama we're all full of lies
.
And when we go don't blame us
We'll let the fires just bathe us
You made us oh so famous
We'll never let you go
And when you go don't return
To me, my love
.
Mama, we all go to hell
Mama, we all go to hell
It's really quite pleasant
Except for the smell
Mama, we all go to hell


Ojdå, nu har jag bara två timmar på mig. Dags att skriva klart uppsatsen.
Adjö.

You wear me out

Jag har inte pluggat det här lovet. Knappt en enda gång.
Jag borde antagligen ha panik. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ha fler bekymmer just nu.

Fast jag är faktiskt glad, tror jag. Jag har trots allt mycket att glädjas för.
I morgon blir det repareparepa och sen pizzapizzapizza och sen filmfilmfilm med Slagstafolket. Och jag och Alice är ensamma hemma heeela helgen. (Jag tycker om Alice. Vi är inne i en bra systerperiod) Och jag har hittat en väldigt trevlig fanfic. Och jag har nya byxor och en ny t-shirt.
Dessutom har jag antagligen ett lyckligt liv.
Se där, massa positiva grejer.
Johanna säger att hennes problem är som små harskitar i en hög elefantbajs, som då symboliserar alla andras problem. Kanske är det så med problem, det är hur som helst ett ljust sätt att se på det hela.
Fast iband känns det som att mina problem i alla fall är hundbajs, minst.
Hundbajs som gör mig emo.
Eller också är jag bara patetisk.
Jo, så är det nog.

Idag cyklade jag och Matilda till stan och när vi skulle hem blev det ösregn. Inte så trevligt. När vi skulle hänga våra väldigt blöta kläder på räcket i badrummet så ramlade hela räcket ner.
Vi pratade en massa om musik som vanligt. Och vi insåg hur mycket det faktiskt suger att det inte finns någon vettig skivaffär i den här staden. Inte för att jag köper mycket skivor, men det måste liksom finnas en skivaffär ändå. På Åhlens fanns varken The War is Ours (Escape the Fate) eller Life is not a Waiting Room (Senses Fail). Det SUGER ju.
När jag blir vuxen vill jag jobba i en bra skivaffär med min bästa vän.

Jag har kommit på att i svenskan finns inget ord för slacker, och i engelskan finns inget för pluggis. Eller? Jag kanske bara är hjärndöd för tillfället. Det skulle inte vara förvånande.

Dagens låt: Harder than you know
.....................- Escape the Fate

And other times I feel like I should go

Jag har blivit en mer tänkande person. Jag brukade aldrig tänka men nu tänker jag, ibland är det jobbigt. Jag vet inte varför det är så.
Det kanske beror på att jag inte tränar. Fysisk träning rensar huvudet. Jag borde träna, jag skulle göra det om jag hade tid. Jag vill träna. Jag vill träna skiten ur mig så att jag inte orkar röra mig sen. Att känna ens kropp förfalla är hemskt. Konditionen försvinner och musklerna försvinner.
Och så glömmer jag att äta. Jag blir inte hungrig när jag inte tränar. Så jag glömmer att äta och hopppar över måltider, vilket bara påskyndar min komma-ur-form-process.

Men man vänjer sig kanske. Jag menar, det finns massor med folk som inte tränar, och de lider ju inte av det. Det är klart att man mår bättre av träning, men man borde inte må dåligt av att oträna.

Det kan vara det som min emohet på sistonde beror på. Kanske träningbrist. Kanske stress. Kanske sömnbrist. Kanske alla allmänt dåliga saker som händer.
Troligtvis en kombination.
Men jag ska vara positiv, jag ska ta efter Linda. Hon kan verkligen se fördelar i varenda sak som händer. Det är bra när andra är negativa. Man blir glad av henne. Förutom när man verkligen vill klaga på allt och inte vill bli uppmuntrad. Fast då blir man ju i och för sig glad till slut ändå.

Idag åts det tårta hos Elin och den var god och vi spelade Rock Band i timmar.
Lisa tog kort med blixt. Elin fick present.

So long and good night

And you still have pieces of me

Jag sitter i en datasal och det är meningen att jag ska läsa artiklar i tidningar och jämföra dem med varandra. Men jag bryr mig inte om skolmassakern i Finland! Just nu bryr jag mig inte om någonting, jag har liksom gått om kring och varit apatisk ett tag.
Jag bara längtar till ikväll, pernillas återförening! (åtminstone för en kväll. )
De brukar få mig på bra humör.
Oj, nu är lektionen slut, det här inlägget blev inte så meningsfullt.
hejdå!

Allow me to exaggerate a memory or two

Glush, nu hamnar man i den där trötta sinnesstämningen som hänger ihop med att gå till skolan varje dag. När man bara gå omkring och är trött? I början när skolan börjar så har man inte liksom kommit in i det hela. Så man stannar uppe lite för länge och är pigg på nervositet och förväntan hela dagarna. Jag tycker mer om den perioden.

Men nu är det helg! Det innebär träffa Agnes.

Ibland grips jag av hemsk ilska och känner mig allmänt emo när jag tänker på Agnes (Inte på Agnes, men på det att man inte träffar henne ofta). Så att jag vill slå sönder någonting. Eller skrika. Ibland orkar jag inte bry mig.

Idag var det gamla vänner på busshållsplatsen när vi skulle till skolan. Det var deprimerande. På det sättet att man vill åtminstone säga hej, men vad gör man när det inte kommer ett tillfälle? Inga ögon som möts? Jag önskar att det inte var så lätt att glida ifrån folk. Men samtidigt vill jag inte gå fram eller nått, för jag har egentligen ingenting att säga. Egentligen bryr jag mig inte och saknar dom inte alls.

Jag ber om ursäkt för att det här inlägget blev så himla EMO. Och jag som hade saker planerade att skriva. En annan gång får det bli. <3