Jag bajsar ibland men berätta inte det för någon.

Hej. Jag heter Lisa och jag är beroende av lepsyl. (Heeej, Lisa.) (Åh, jag tycker verkligen inte om mitt förnamn. Det är så mesigt.)

Jag har bestämt mig för att sluta använda lepsyl! Jag kan inte ens minnas en tid då jag inte var beroende av det. Det faktum att jag på senare dar också blivit lepsylsnobb så att endast det dyraste duger är en anledning till att jag nu väljer att lägga av. Försöka lägga av. Jag är inte helt övertygad om att jag inte är en sådan som är fördömd till förevigt torra läppar. Det kan vara så. Men det kan också vara så att mina läppar har vant sig vid fukt utifrån och inte längre producerar det själv.

Jag ska inte ha på lepsyl en enda gång denna vecka. Det har gått två dagar nu.

Varsågoda för detta fina inlägget om mina läppar.

Titeln kommer från denna serie om dagens Outsiders-avsnitt. Det handlade om två transpersoner och en cool kvinna med skägg. Jag tyckte att det var ganska bra. (Fast transpersoners uttalanden och vissa feministiska åsikter klaschar så förskräckligt ibland.

Transman: Att ha klänning på sig när man är pojke är traumatiserande!

Feminist: LOLOL kön finns inte, det är bara en social konstruktion!

Äsch, visst finns kön, men jag tror att könsroller är socialt konstruerande. Det passar vissa pojkar utmärkt att bära klänning. Kön är mer nån slags personlig känsla.)

Tummen upp!

När vi var i Berlin i höstas skrev vi MEEFKIDS på Berlinmuren och tog en bild. Gissa vilken tumme som är vems?
Jag har en tjusig version utan tummar som vore cool till header, ifall vi vill byta design nån gång.

Några tankar som jag tänkt idag:

• Det blir roligt ibland när folk blandar in engelska i svenskan och man inte kan undvika att uttala det på svenska. Som när någon inte orkar översätta ”lesbian” och så sitter jag där och uttalar det som babian ungefär.

• Är det inte konstigt att ens sexuella läggning är beroende av ens eget kön? Heterosexuell t.ex. betyder ju ingenting om man inte först vet vad jag har för kön.

• Bisexualitet behöver inte betyda att man attraheras av män och kvinnor. Det betyder ju bara att man attraheras av två kön, det kanske är t.ex. män och intersexuella.

• Sexuell attraktion och önskan efter sexuellt umgänge är inte samma sak. Det finns massor av anledningar till varför man har sex, oberoende av hur sexuellt attraherad man är av en person.

• Sexuell attraktion är för övrigt ett koncept som jag inte förstår mig på.

• Jag tycker att ordet ”kön” låter äckligt, men jag har ingen aning om när man istället ska använda genus. Så kön får duga. Usch.

Nyfödding

Låg och försökte sova när jag började fundera på bebisar. Eller ja, jag funderade på kön och kom att tänka på en sak jag läste för länge sedan, att det första man frågar när någon fått ett barn är om det är en pojke eller flicka. Om man är som jag, och inte vill lägga så stor vikt vid kön (och särskilt inte vid tanken att det endast finns två), vad ska man då säga?

Fråga om namnet på barnet kanske?

Men då måste man fråga "Vad heter ...?". Vet man inte könet så skulle jag använda HEN, men hen låter så ansträngt i den meningen, tar för stor plats. "Vad heter hen?" . HON och HAN kortas ner till "Vad heter'an?" och "Vad heter'on?". Kortar man ner hen blir det ju "Vad heter'en?", som om ungen vore en DEN.

Fast å andra sidan så kallar man ju ungen för DET om man frågar "Är det en pojke eller flicka?".

Äähh.

Måndags-ilska.

Jag blir så jädrans sur varje måndag efter att jag tittat på Ung & Bortskämd. Hade jag lite vett skulle jag väl sluta titta, men det är ett av de få program som min mor och jag tittar på tillsammans, så det bär mig emot att lägga av.

Ung & Bortskämd - programmet där ett gäng bortskämda ungdomar slängs in tillsammans i ett hus där de får sköta sig själva, och varje vecka får de en utmaning att pröva på ett jobb. Deras föräldrar får sedan titta på veckan och bedöma vem som skött sig sämst och därmed måste lämna huset.

I vissa avsnitt är det ungarna som beter sig fördjävligt. Ibland är det själva programmet som är så orättvisst vinklat att jag blir galen.

Idag jobbade de på zoo, och några fick mata apor och skrapa lite bajs. En tjej med stark spindelfobi däremot, hon fick mata fågelspinden med kackerlackor och sedan tvingades hon hålla i ett av dessa håriga monster. Allt medan Voice-overn gav sarkastiska kommentarer om vilken idiot hon var som tyckte det var jobbigt. NORMALA fobier som spindlar, ormar och en viss rädsla för krokodiler behandlas som något dessa ungdomar är helt puckade för att de lider av. Och så förväntas vi som publik sitta där och skratta åt att Paulina tycker det är otäckt att hålla i en orm.

Sen är det föräldrarna. Vems idiotiska idé var det att låta föräldrarna bestämma vem som åker ut? Det finns vissa herrar som är totalt okapabla att kritisera sin döttrar och försvarar dem in i det sista. Jag blir så arg! Och så lyckas dessa otäcka typer få sin vilja igenom och de vettigaste ungdomarna blir utröstade.

ARGHHH. Jag hatar detta tv-program.

Och så min egna pappa som inte kan låta bli att anmärka på Daniels feminina sätt. Ja, pappa, jag vet att feminina män ger dig obehag, men varken mamma eller jag vill sitta och lyssna på dina sexistiska kommentarer. Håll dina fördomsfulla tankar för dig själv, tack.

This is screaming photo op.

Det är inte mycket skoltid kvar. Det faktum att jag hatar skolan just nu och bara vill att det ska vara över har fått mig att allvarligt fundera över framtiden. Nästa år kommer innebära mycket resor för min del. Först och främst ska vi försöka åka på en klassresa innan vårterminen är slut. Efter studenten ska jag till Lissabon med familjen, det är mammas 50-års resa. Jag lär jobba ett par veckor under sommaren efter det. Sen bär det av till USA.

Efter det då? Min syster har erbjudit hennes gästrum ifall jag vill stanna i Berlin ett tag. Jag har en liten önskan av att studera genusvetenskap på universitetet. Men det skulle ändå innebära att jag behöver komma på något annat att kombinera utbildningen med, för jag kommer aldrig få något jobb som endast genusvetare (vilket jag iofs inte är intresserad av heller).

Jag har faktiskt en smått negativ syn på genusvetenskap, vilket jag gärna skyller på media. Har liksom fått en bild av att de vill att ta bort kön helt och hållet och endast ha t.ex. könsneutrala leksaker på förskolor (och med könsneutralt menas då manligt). Och att det fokuserar på orsaker, vilket är fullkomligt ointressant för mig. Jag vill se en förändring i hur människor behandlas och tillåts uttrycka sig själva, men jag är mindre intresserad av ifall det faktiskt finns biologiska skillnader mellan könen eller inte.

Men jag är ganska säker på att medias bild är snedvriden och att genusvetenskap egentligen är superintressant och lärorikt (mest sugen är jag på att läsa queerteori).

Jag har också tvingats inse att jag lever i en liten bubbla av tolerans, där alla feminister är vettiga och människovänliga, precis så som jag strävar efter att vara. Men feminism är inte synonymt med endast goda saker, särskilt inte ur ett historiskt perspektiv. Inte för att jag låter det hindra mig från att identifiera mig som feminist.

På tal om något helt annat: Panic! at the Disco. De gjorde en konsert i Berlin som filmades och är underbar. Någon gång ska jag se dom live. Album i Mars!

De spelade mestadels låtar från första albumet (vilka fortfarande är konstiga utan Ryan), men det mest udda tycker jag är att Brendon inte sjöng någon av de 2 låtar han skrev själv från Pretty. Odd. Hmm.

Jag hatar ordet "facerape"- som om att skriva på någons facebook har någonting alls med sexuellt övergrepp att göra.

How much time are you gonna waste, trying to fix something that really isn't broken?

Privilege Denying Dude är mitt nya favoritmeme och den här drog till sig min uppmärksamhet idag:

För att jag tror att fetfobi är ooootroligt vanligt, och jag vet att jag själv tänker dumma tankar ibland när jag ser väldigt tjocka människor. Men jag kan äta precis vad jag vill och förblir ändå samma storlek. Vad är det som säger att vissa människor inte kan käka bara morötter och fortfarande vara feta?

Video som jag haft sparad ett tag nu och som alla borde se:

Jag tror jag är förälskad i denna kvinna.

I wanna be a part of something I don't know

Hej.

Det var ett tag sen, må jag säga. Massor av saker har hänt sedan sist.

"Jag och min tillvaro har förändrats läskigt mycket på väldigt kort tid. Jag känner mig annorlunda och tänker annorlunda och är mycket mindre säker på mig själv. "

"En del av mig försöker klamra sig fast vid mitt gamla jag, kanske mest för att det är invant och enkelt, och en del vill bara låta sig svepas med och kallar den förra för fegis. Den senare kommer vinna, har redan vunnit. "

I efterhand (eller nåt) känns det som att jag hittar tillbaka till mig själv, men jag kan heller inte låta bli att tvivla. Skillnaden är kanske bara den, att jag vänjer mig mer och mer, och att hjärnan börjar lugna sig.

Men dessa tvivel. Nu, mer än nånsin. Tvivel på allt. På mig, mina känslor, mina tankar, mina värderingar, mina utsikter, min humor, min personlighet, mitt självförtroende, min prestationsförmåga, mitt jag, Mig.

Vart är jag på väg? Vad är jag på väg bort från? Hur mycket har jag växt ifrån? Och vad är jag på väg till?

Jag är mer ödmjuk nu.

Vart är jag på väg, och vart vill jag? Jag är inte alls så säker på, att jag vill dit, där jag kommer hamna. Men jag kan inte heller stå emot. Det är för tråkigt och inte ett alternativ.

...

Heh, svammel-inlägg 00:20 en tisdagsmorgon efter tre nätter i rad av för lite sömn. Du får ha överseende.

Mitt liv är för tillfället spännande, men går i stort sett dåligt. Jag är dålig. Jag sköter inte skolan. Jag är så fruktansvärt dålig.

Jag är omringad av folk med problem, märkte jag just. Det är intressant och ger mig en roll.

Dagens låt har inget alls med min nuvarande sinnesstämning att göra. Men den är bra, även om den inte passar här.

Dagens låt: Summercat

....................- Billie the Vision and the Dancers

Is it fine if I make more money than you?

För ett tag sedan läste min mamma en artikel i en tidning om två transexuella män i ett förhållande, och hon kommenterade att det var ”lite konstigt” att de bytt kön till man men ändå drogs till män. Jag blev förbryllad över att hon tyckte att könsidentitet och sexualitet var direkt relaterade, när de är två olika saker som inte har med varandra att göra.

Men jag har funderat lite mer, och insett att mamma beskrev något som jag tror gäller för samhället i helhet. Trans och homofobi bottnar till stor del i könsuttryck och sexism.

Killar blir kallade ”bög” när de uttrycker sina feminina egenskaper. Eftersom att kvinnor är mindre värda och allt kvinnligt nedvärderas, så nedvärderas även män med egenskaper som är typiskt feminina. Att attraheras av killar är också en kvinnlig egenskap i vårt heteronormativa samhälle, därför ses det ned på.

Sexism har en stor del i homofobi, eftersom folk inte inser skillnaden mellan genus och sexualitet. Även om inte all diskriminering försvinner om vi får jämställdhet mellan män och kvinnor (och manligt och kvinnligt), så känns det som om problemen hör ihop.

You’ll be a bitch because you can.

Speglar är onda. Ni vet när man målar en bild och sedan tittar på den i en spegel och så ser den helt missbildad ut? Tänk om det är så när man tittar på sig själv med. Tänk om man inte alls ser ut som man tror att man gör. Det är därför man alltid tycker att man blir dålig på bild; man är inte van att se sig själv rättvänd.

Det är dags att jag går och lägger mig. Adjö.

WHY THE FUCK DO WE USE LABELS ANYWAY??

Johanna ställde några frågor om detta i mitt inlägg här, fast egentligen hade jag redan det här inlägget planerat. Så här får ni mina tankar om ämnet! (varning: överanvändning av ordet "kategorier" som jag använder som svenskans motsvarighet till "labels", trots att det låter dumt.)

Jag har en hatkärlek till kategorier.

Att leva i ett samhälle utan kategorier vore underbart och det ultimata. Att inte behöva definiera sig, att inte behöva fundera och dömas pga. vad man väljer att kalla sig. Det vore det ultimata eftersom få människor passar in i de boxar vi placerar dem i.

Samtidigt älskar jag kategorier! De är förskräckligt viktiga för att jag ska förstå saker. Jag älskar att hålla koll på olika saker. Jag är väldigt beroende på kategorier när det gäller mig själv, jag vill veta exakt hur och vad jag är, annars blir jag osäker på mig själv. Och jag vill kunna förklara mig själv, för ibland känns en förklaring som ett sätt att försvara mig på.

Men det finns gränser i hur mycket jag gillar och använder dom. T.ex. så definierar jag mig själv som asexuell, vilket är en ganska bred term. Det finns massor med termer under det asexuella paraplyet, men jag använder helst inte dem. Kanske för att asexualitet är så litet från början och att beskriva mer gör det bara krångligare.

Att jag tycker det är viktigt att använda kategorier har att göra med just hur lite folk vet. Jag känner att jag gör mer nytta av att förklara asexualitet, istället för att svara ”jag är inte intresserad” på en fråga om jag t.ex. är tillsammans med någon.

Samtidigt tror jag också att kategorier är viktiga för hur man mår socialt. Att det finns ett namn för hur man känner sig betyder att det finns fler som känner likadant. Man är inte ensam. Jag är övertygad om att för de flesta som inte passar in i heteronormen så har det varit en gigantisk lättnad att hitta någon annanstans att passa in.

Att använda sig av kategorier är ett sätt att säga att man är stolt över vem man är. ”Out and proud”. Skut mig inte nu, men bland tror jag att en anledning till att man helst inte vill definiera sig själv har att göra med att man inte vill ta tag i att ”komma ut” och allt som det innebär. (men, jag tycker inte att det är fel att inte definiera sig. Det är också ett sätt att motarbeta heteronormativitet.)

Så jag har nog mer positiva åsikter än negativa. Framför allt tror jag att kategorier är viktiga för att skapa ett bättre samhälle. I framtiden har människor kanske lika värde trots sexualitet, könsidentitet och alla andra möjliga saker. Men tills dess?

BE PROUD AND BE LOUD.

There really ain't no time to waste, really ain't no time to hate

Igår lärde jag mig att surrogatmödraskap inte är lagligt i Sverige! Det trodde jag att det var (vilket är ett finfint bevis på hur lite jag vet, och på att det mesta jag vet har jag blivit matad från tv och annan media som inte nödvändigtvis är svensk).

När jag pratade med pappa om det så sa han att han tycker det är rätt. Eftersom etiken runt surrogatmödraskap är knepig när det gäller pengar och ersättning. Att vissa kvinnor skulle välja att bli surrogatmammor pga sin ekonomiska situation trots att de annars inte skulle vilja.

Även om jag håller med om det, och tror att det förmodligen skulle behövas en massa regler och åtgärder som motarbetar detta, så tycker jag att alla borde få ta sina egna beslut när det gäller sin kropp. Jag tycker att det borde vara lagligt.

Fyra termer gällande genus som jag inte kunde för två dagar sen:

Biologiskt kön: Definieras utifrån könskromosomer, hormonnivåer, yttre och inre könsorgan.

Juridiskt kön: Man eller kvinna, det kön som man folkbokförs som när man föds, baseras på yttre könsorgan.

Könsidentitet: Känslan av vilket kön man tillhör och identifierar sig som.

Könsuttryck: Hur man uttrycker sitt kön- genom kläder, smink, kroppsspråk etc.

Ärligt talat så tror jag att det verkligen skulle behövas genus och mångfalds- undervisning i grundskolan! När man växer upp och passar relativt bra in i heteronormen så vet man inte ett skit om detta.

Jag är lite nervös över att blogga om dessa ämnen! Det är så lätt att göra något fel utan att veta om det och se ut som en idiot. Det har ju hänt att jag har snubblat in på bloggar där folk har menat väl men ändå fått saker om bakfoten. Så ursäkta om jag missuppfattar saker! T.ex. så använde jag ordet ”transexualitet” i förra inlägget, vilket är en term som kan diskuteras. Egentligen borde jag ha skrivigt transexualism, då det inte har någonting med sexualitet att göra, utan kön.

Och URSÄKTA för att mina blogginlägg har blivit så seriösa!! Det var inte alls meningen, jag har bara ett behöv av att skriva ner min tankar här för att hålla koll på dem. Ge mig ett eller två inlägg till och sen kommer jag att vara tillbaka till mitt vanliga ”Jag äter choklaaad. Mums!”- beteende.

Peace!

I could see the Devil in you, but I was looking for God so I pushed on trough

Så, vi har ny design! Fixades av mig, Elin och Johanna igår. Men vad tycker Agnes om den? Det är frågan. (som jag gärna vill ha ett svar på. Är ränderna jobbiga?)

Jag pluggade nyss! Woaah, och det är inte ens till imorgon!

Det var psykologi. Det här med könsroller är klurigt! Är det biologiskt eller på grund av social inlärning?

Det finns en pojke på min mammas förskola som tycker om att klä sig i klänning och att ha en kjol på huvudet så att det blir som om han har långt svallande hår. Han är inte det minsta påverkad av de normer vi har! Kommer han att förändras? Kommer han att börja skolan och inte passa in och utan att mena det så kommer han böja sig efter de normer som finns? Men förskolan har inte påverkat honom alls än så länge?

Så jag drar slutsatsen att han inte påverkas av det normerna. Och jag hoppas att han inte kommer göra det i framtiden heller. Så hur mycket vi påverkas är i så fall biologiskt. Vissa påverkas mindre, vissa mer. Vissa passar in i könsroller redan från början.

Men det finns liksom EN pojke på hela förskolan som trivs i klänning. Då måste det ju vara rättså biologiskt?

Blah! En av mina favoritlåtar just nu:

Cassidy Haley. Jag önskar att jag hade ett itunes-konto så att jag kunde köpa hans musik.

Ha en trevlig kväll!

I'm every cliché but I simply do it best

Det är inlägget ska handla en aning om klyschor och om min egen sexism. Om jag inte lyckas skriva ner mina tankar bra så får ni slå mig.

Så, jag har alltid tyckt att jag är rätt så öppensinnad och för jämställdhet, men på senaste tiden har jag insett ur annorlunda jag ser på killar och tjejer. Inte för att det nödvändigtvis är dåligt eller så. Men automatiskt när en tjej har t.ex. kort kjol, lösnaglar och perfekt hår så är mitt första intryck att ogilla henne. Men om en pojke har kort kjol, lösnaglar och perfekt hår så skulle jag gilla honom. För när en tjej är klassiskt tjejig så är hon en klyscha vilket innebär att hon saknar personlighet etc. När en kille är klassiskt tjejig så är han speciell och annorlunda.

Det är sån total bullshit och sexism.

Jag tror jag fastnade i att tycka att alla killar får vara så tjejiga som de vill och att alla tjejer får vara så grabbiga som de vill. Men alla tjejer får också vara så tjejiga som de vill, och alla killar får vara så grabbiga som de vill.

Och jag spenderade så mycket tid på att inte vara en klyscha att jag sen kände mig annorlunda när jag var tjejig. Om ni förstår vad jag menar.

Ibland tycker jag om tjejiga saker, oftast mer än sådant som är typiskt för killar. I alla fall just nu.

Jag hatar att inse att jag varit en idiot. Nog för att jag känner mig som en lite bättre människa nu. (Du är också välkommen att berätta om det här inlägget är idiotiskt. Jag har inte funderat så länge på det.)

Klagomål

Taylor Swift skrev Crazier när hon var 13 år. Hon säger att hon skrev den om vad hon ville att kärlek skulle vara. För hon visste ju inte hur det skulle vara.

I am so fucking sick of people complaining about singers being too young to sing about certain things. Who the fuck cares? Who cares if they've never had their heart broken, or never been in love? They obviously believe in love, and that makes their music just as true!

Och i vilket fall som helst är en låt vad du gör den till. Tycker du att den är fin och ger dig någonting, så spelar det ingen roll om sångaren hatar låten. Om sångaren ljög, om låtskrivaren ljög. Det är lika mycket din låt, det är dina känslor. Även om låten bara skapades för pengar, eller world domination, eller om hela världen tycker att den är överproducerad crap. Om du tycker om den så är den lika mycket din och ingen annan borde kunna ändra på vad du tycker om den.

Och jag är trött på folk som klagar på sångare som inte skriver sina egna låtar. SO WHAT? Alla dessa fantastiska låtskrivare, som inte kan/vill framföra sin musik, ska de inte få skriva musik? Någon måste ju finnas för att sjunga deras musik, det gör inte sångaren sämre.

Jag är trött på folk som klagar på smöriga låtar, för att de orealistiska och verkligheten inte ser ut så. Som med T. Swift, vissa låtar kanske finns för att man vill att det det ska vara så. Om allt vore realistisk skulle det vara jävligt tråkigt. Det är ju musik, film, konst som gör livet roligt.

Blah.

Hm, det här med titlar ni vet... Om jag kom på någon uppiggande och passande titel så skulle jag skriva den här.

Idag är jag.... glad. Jag är helt enkelt glad.
Det känns ovant.
Det känns inte som en tillfällig lycka, (sån som ibland inträffar då något speciellt har inspirerat mig) utan som om jag faktiskt är glad nu, och som om jag kanske inte kommer falla tillbaka ner.
Det kan ha att göra med att det är vår. Ljus.
Och att mitt projekt Agnes Nya Seriösa Skolsatsning (ANSS) har gett resultat. Dvs, jag har inte skolkat på flera veckor.
Och att jag antagligen faktiskt har kommit över det som kastat en skugga över min tillvaro i flera månader. (Närmare ett år när jag tänker efter. Men det var inte så plågsamt i början) Inte kommit över som i att föreställa mig att det är över genom att undvika att tänka på det så gott det går, utan kommit över som i att jag inte längre blir alltför deprimerad av att tänka på det.
Och att min motivation till viss del (notera, till viss del) börjat återvända. Inte bara i skolarbetet, utan även vad gäller musiken. Jag har övat på fiolspelandet mer den här veckan, jag har gått framåt med gitarren, med min sång, till och med musikteori!
Och jag sprang igår. Efter att ha varit stillasittande i veckor och veckor.
Kort sagt; min allmänna håglöshet börjar tyna bort. YAY! Jag hoppas-hoppas att det här kommer hålla i sig. Jag tror att det kommer göra det. Det är ju vår!
Inte för att jag ogillar vintern, tvärtom, men jag ju kan inte neka till att våren medför ljus och hopp och pigghet.
Liksom, en ny början. Som jag har väntat! Ack.
..
Nu ska jag sätta mig tillrätta i sängen med The Book. Och jag ser fram emot det! Jag som alltid har tyckt att 1900-talshistoria har varit tråkigt. Nu tycker jag tvärtom. Oerhört intressant. Totalitära stater fascinerar mig. Stalin, Mussoilini, Hitler. Fascinerande.
..
Nihilism är spännande. Mycket av det stämmer med min åskådning.
.
Usch, förlåt för ett långt och tråkigt inlägg. Not. För ingen är tvingad att läsa (:

Och förresten, är det någon mer som har märkt att helt plötsligt har folk pojkvänner? Hur gick det till egentligen? xD Grattis till anyone who känner sig träffad!

"Stop talking, come and ride me!"

Jag hatar att tänka!
tänka-tänka-tänka-tänka

Det började på Ica i går kväll. Det började med "Vi lever i en sjuk värld, i ett sjukt samhälle." och "Männikskor bara tuggar och sväljer, utan någon förutsättning att ifrågasätta ett jävla skit." och så vidare och så vidare.
Pappa tror att jag är.. hm.. vad hette det? Lehinist? Tydligen inte, för det ger inga resultat på google. Bara "menade du leninism?" Nej, det gjorde jag inte.
Han sa att [insert the name of the ideology which i can't remember the name of here] handlar om att ifrågasätta normer och värdering.

Stackars inskränkta Sverige och världen.

Jag vill läsa Intet. Den verkar spännande.

tänka-tänka-tänka-tänka
USCH jag är så fullkomligt inkompetent! Min tankeförmåga är värdelös, för det är så låg nivå på den! Jag förstår inte. Jag önskar att jag vågade ringa Pauline, jag känner att jag behöver Pauline just nu. Jag behöver någon som inte bara kan göra små mesiga försök att tänka, utan som kan tänka och förstå och förklara.
Min hjärna är värdelös, jag förstår inte ett jävla skit.
Jävla skit.

Det finns inget gott eller ont, det finns bara makt...

Men finns det något att sträva efter? Är det rätt att sträva så långt mot ett idealt samhälle som möjligt? Varför strävar vi efter nåt som vi vet att vi inte kan uppnå? Strävar vi ens?
Det finns inget mål va?

Om människor var perfekta, skulle det ultimata målet i så fall vara (om vi antar att mål existerade) absolut kommunism, eller skulle det vara absolut anarkism?
Skulle det vara nåt av det?
Varför sa jag ens det där, det låter oerhört inkränkt.
Bara frasen "om människor var perfekta" är helt absurd. Jag sa ju att jag inte kan tänka!

Detta är ren förvirring. Jag är patetisk, så är det bara.

Edit:
Och jag ber om ursäkt för den, i kontrast med inlägget, inte så seriösa titeln, men jag behövde få det ur systemet.

Find me and follow me through corridors, refectories and files

River Phoenix är en av de vackraste människorna jag vet. Han är så annorlunda och skör på något sätt. Eterisk. Lisa har fler än en gång misstagit honom för en kvinna. Det finns säkert en mycket intressant psykologisk slutsats att dra av detta. Hah.

Utdrag ur min dagbok, 2009-01-12:

"Jag fascineras av stjärnor som dör unga, på toppen av sin karriär. De kommer att bli ihågkomna precis som de var, utan en massa nedgångar och comebacks, skandaler och utlåtanden att skämmas över. De kommer för alltid att vara precis som de var, när de var som bäst."

Och det är sant. Jag fascineras något otroligt av skådespelare som dör på toppen av sin karriär. River, Heath och kanske även James Dean. Just av den anledning att de aldrig kommer att förändras, aldrig göra mig besviken genom att göra någonting dumt eller förändras till en person jag inte längre kan se upp till.

Nåväl.

Everybody is making love, or else expecting rain

Förresten så har My Chemical Romance gjort en fullkomligt underbar cover av Bob Dylan's Desolation Row. Och de har gjort en nästan ännu underbarare video till den: http://www.mychemicalromance.com/. Där, på deras blogg kan man se den.

Denna video är amazing. (jag tänkte säga awesome! xD)
Och alltså. Gerard är så otroligt snygg i videon. Och Mikey med. Men framför allt Gerard.

Jag förstår inte hur Gerard kan vara så otroligt snygg vissa gånger och så o-otroligt snygg ibland.
HAHAHAH vad utseendefixerat det här blev. Det var inte meningen. Låten i sig är underbar, och TEXTEN!
Dylan är min nya poet-idol. Jag önskar bara att jag förstod lite mer vad låten handlade om.

Idag har jag lärt mig att sjunga och spela gitarr samtidigt. Visserligen så går det bara med Broder Daniel's Shoreline än så länge, men det är ändå en framgång för mig.
Och så har jag kommit på att jag faktiskt nästan kan sjunga.
Ja, när jag är ensam, så kan jag nästan sjunga.

Jag har också kommit till insikten att jag antagligen är en sam-elev innerst inne. (tack Matilda och Emma för ett givande samtal)
Jag tror att jag har gått och försökt övertyga mig själv om att jag är natur-elev. Till viss del medvetet.
För humanistiska ämnen intresserar mig mer, helt klart.
Men ändå. Med naturutbildning i bakickan har man alla möjligheter kvar efteråt.
Jag menar; om jag vill bli läkare så måste jag gå natur. Och läkare skulle jag kunna tänka mig att bli. Som läkare måste man ju interagera med människor hela tiden.
Psykolog har jag funderat allt mer på på sistone. Efter att ha läst boken Tim, boken Therese Requin, och även flera fan fics (hur oseriöst den termen än uppfattas) där mentala störningar förekommer. Och det verkar väldigt spännande. Jag är säker på att jag har en romantiserad bild av psykhem, men det går inte att göra nåt åt.

Jag har vanligtvis en romantiserad bild av det mesta här i livet.
Och när jag förlorar den livssynen, då blir jag deprimerad. Men så ibland händer saker som inspirerar mig igen. Till exempel st:Eskil under skotthot.
Men generellt så ter sig livet allt plattare och tråkigare och oäventyrligare. Och då funderar jag på vad det ska bli av mig egentligen.
Piraterna, de är utdöda. (nej, de moderna piraterna i motorbåtar räknas INTE)
Upptäcktsresorna är över. (de RIKTIGA upptäcktsresorna)
Paralella världar finns inte. (åtminstone har inte jag sett nån!)
...alltså finns inte magi.
Därför kan jag varken bli pirat eller riktig upptäcktsresand (riktig som i att upptcäka kontinenter och sånt) eller trollkarl.

Allt jag har är mitt schema. Som jag har gjort klart nu. Det ser fint ut, men som bekant skiljer sig teorin en hel del från praktiken.
Jag är faktiskt frestad att ta min lista över things to do before I die på allvar och faktiskt följa den. (se tidigare inlägg)

Det kanske blir bäst som ni sa. Kanske ska jag satsa på att bli den mest högutbildade rockstjärnan någonsin.
(om vi antar att jag fortsätter på IB)

Tack för ordet.

BTW så fick jag ALLA RÄTT på biologiprovet!

Dagens låt: Desolation Row
...................- Bob Dylan or My Chemical Romance. Both versions are epic.

Exposing; you’re my weakness

I don’t doubt love. I doubt my capability of putting love and in love together.

Det som störde mig allra mest under Elin & Philip- tiden var hur hon inte kunde umgås med oss samtidigt. Och det är det som skrämmer mig mest med framtiden, någon gång kommer någon stjäla er. Men inte mig.

Att inse min asexualitet är också att förstå att vi är olika. Nästa gång det händer kommer jag kunna vara en mycket bättre vän.

Asexualitet stämde så väl för att jag inte tror att jag kan älska någon mer än jag älskar er. Men kanske älskar jag er mer än normalt?

Jag önskar att jag kunde behålla den idylliska önskan om att vi fyra kunde gifta oss allihop och leva lyckliga i alla våra dagar.

För jag tror att det som skrämmer mig allra mest är att vara ensam.

I might be in love with all three of you. And also happy with the way things are.

Jag vill inte växa upp.

"In love" is a selfish obsession
"Love" is selfless devotion

Parting in such sweet sorrow; that I shall say good night till it be tomorrow

Ibland tror jag på att livet kan vara underbart och att det underbara är värt allt inom kategorin hemskt.

Det som ger mig mest hopp är underbara människor. Ibland liksom kommer jag att tänka på vilka underbara personer jag känner. Personer som gör mig glad, spontan (*host*Patrik*host*), hoppfull, inspirerad, förundrad, som jag lär mig mycket av, som jag beundrar, som jag ser upp till, ... ja ni vet. Och som får mig att känna mig omtyckt. Som om jag är omtyckt liksom.
..
Jag inser att ingen som läser den här bloggen vet vem Patrik är. Han är en störtskön snubbe som jobbar på Balsta. Han är obeskrivlig. Och något med hans personlighet får mig att slänga ur mig mer spontana kommentarer än vanligt.
Och han äger på trummor.
öö
Idag var gänget från klassen hembjudna till Linda och det var mycket mysigt. Vi sjöng Abba singstar. Jag och Emma var bäst. Åtminstone var vi bäst på att vara sämst. Och jag var till och med lite sämre på att sjunga än Emma.
öö
Matilda hade bakat cupcakes. De var läckra. hahah jag använde just ordet "läckra". Men det var precis vad jag menade. Och Linda kokade smarrig varm choklad. Som Peter gjorde ett misslyckat försök att hälla sprutgrädde på. Jag blev djupt imponerad av ett nästan färdigt 3000-bitars pussel på Lindas golv.
öö
Vi skrev rundberättelser (deras version av Pernillas klassiska viksagor) som fick oss att framstå som mordiska.
öö
På vägen hem gick jag och Matilda och Peter förbi vår skola och den såg ännu mer sagoaktig ut än vanligt sådär på kvällen. Och då blev jag alldeles inspirerad och jag har just nu en jättestark lust att skriva. Men det hinns inte med ikväll.
Suck.
ö
Ibland funderar jag på vad det ska bli av mitt liv, vad jag gör med mitt liv. Vissa gånger är jag mer hoppfull än andra.
Kärlek ger mig hopp. Plötsligt finns det massa kärleksrelationer omkring mig och sånt gör mig lycklig.
ö
Och just nu känner jag mig lycklig utan att något speciellt har hänt. Trots skolboksberget som tornar upp sig inför min blick och som alldeles snart kommer innebära kaos. (eftersom jag inte pluggade något igår, och inte idag)


Just nu saknar jag Elin och Lisa och Johanna. Och av någon anledning pappa lite grann.
ä
Men jag har ändå en liten trevlig lyckokänsla i mig. Jag har kommit över det depressionsaktiga som kastat en skugga över hela min höst.

Pappa sa att kärlek, det finns bara om man har en relation. För kärlek är något så djupt, så man måste stå varandra väldigt väldigt nära för att kärlek ska finnas. Det är något annat än en förälskelse. Hans åsikt är att så länge man inte har den sortens relation så är det "bara" en förälskelse.

Jag kanske tror honom. Men jag vet inte. Det finns en hake. Men jag klarar inte att sätta ord på den haken.

Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.
ööööööööööööööööööööHamlet, Act II, scene ii

(Rubriken kommer från Romeo och Julia. Får detta inlägg mig att framstå som en Shakespearenörd? Det kanske jag är lite grann, trots att det enda jag läst är en förkortad Hamlet och sett en konstig filmversion av Romeo och Julia.)