Gott nytt år allesammans

2008 har varit ett lärorikt och erfarenhetsgivande (om det är ett ord?) år.
Jag är försöker se årsskiftet som en tillfälle att lämna vissa saker bakom mig, och jag tror att jag är på väg att lyckas. Till viss del.
Här kommer en lite uppstyltad öh, lista, på mitt 2008. Den är säkert tråkig, jag blir inte sårad om du inte läser den eftersom jag aldrig ens kommer få veta om du läser den eller inte. Fast även om jag visste så skulle det göra detsamma. Jag kan redan nu säga att den är väldigt lång.

Jag har gått ut nian, slutat högstadiet. Därmed grät jag också för första gången bland folk. Jag kan inte förklara det sammanbrottet, men jag skäms lite när jag tänker tillbaka på det.

Jag har förstått att många av mina vänner betyder mycket mycket mer för mig än vad jag trott.

Jag har gått en termin på IB och säkert lärt mig lika mycket som under hela högstadiet. (jaja, vad är det för fel med smärre överdrifter?) Jag har utvecklats enormt mycket på det akademiska planet, tillräckligt mycket för att med viss bävan inse hur lite jag kan och hur lång vägen till examen är.

På gymnasiet har jag träffat människor som redan satt tydliga avtryck i mitt liv, däribland klasskompisarna.
Jag har undervisats av Pauline; en högst beundransvärd och klok och speciell lärare. Av henne lär jag mig så mycket mer än bara engelska och historia.
Jag har lärt mig spela pingis.
Jag har skolkat, och jag har fått G:n på prov utan att känna att jag borde ha gjort bättre ifrån mig.

Jag har varit på en fantastisk resa i Vietnamn och Thailand tillsammans med min familj.

Det har varit mitt första år som vegetarian (förutom att jag åt lax på julafton)

Jag har fått mer förståelse för den stereotypiska tonåringen; året har inneburit mycket humörsvängningar. Jag har upplevt mer mörker och förvirring än någonsin tidigare men också otroligt mycket lycka och livsglädje. Jag är säker på att denna förvirring har märkts av i mina inlägg. Jag skäms lite över många av mina tidigare inlägg, många mejkar ingen sense och många framstår som högst fåniga.

Jag har utvidgat min bekantskapskrets och förundrats över hur mycket glädje jag får av att upptäcka och lära känna nya människor. Jag har också lärt mig mer om människor och om mig själv.
Jag har lärt mig att de "coola" är de som inte försöker vara coola, och att det är de som jag trivs tillsammans med.

Jag har upptäckt hur det känns att ha en dröm och hur flyktiga sådana drömmar kan vara.

Jag har genomgått den fas av "fangirling" som de flesta förmodligen klarade av på mellanstadiet. Jag har kommit underfund med vidden av den beundran som någon kan hysa för en person man aldrig ens träffat.

Jag har lärt mig mer om mig själv. Jag har genomgått ett mentalt virrvarr men lugnat mig och sett vad jag fått ut av det hela. Jag har fått ett "hum" om personen jag är på väg att växa upp till. Jag har också fått förbättrat självförtroende.

Jag har blivit medveten om faran med att underskatta kärlek. Jag har lärt mig att tro på kärlek men framför allt att hata den.
Jag vet inte vad kärlek är, det är en ännu obesvarad fråga, men jag har lärt mig hur den känns i mig. Det var mycket chockerande eftersom jag hade börjat tvivla på att den där sortens kärlek ens finns. Jag har förstått att det inte finns några ord att beskriva känslan med, för hur man än försöker (och vem som än försöker) så framstår det som oerhört överdrivet och väldigt, väldigt fånigt. (dessutom tror jag att vi alla uppfattar den på olika sätt)
Jag har aldrig varit så här rädd för kärlek. Därför önskar jag att jag slipper drabbas någonsin igen. Det skrämmer mig; att jag, att vem som helst, avväpnas och görs försvarslös och sårbar.
Å andra sidan kommer jag känna igen den nästa gång och därmed ha en chans att komma undan oskadd.
Jag kommer fortsätta fnysa åt löjliga romantiska filmer, ja, åt romantik över huvud taget, men det kommer finnas mer respekt i fnysningarna. För under det där onödiga sockersöta lagret finns något som är värt respekt.

Handbollen har fått allt mindre plats i min tillvaro för att slutligen nästan helt och hållet tyna bort.

.

Jag har insett vilken till synes outtömlig glädjekälla musik kan vara.

.

Jag har blivit mer öppensinnad och tolerant mot avvikelser. Jag har lärt mig att försöka förstå annourlunda åsikter och synsätt, istället för att vända ryggen åt sånt som kan verka obekant och konstigt. Att ägna en ansträngning åt sådant kan vara mer lärorikt än något annat.
Jag tror att jag generellt blivit mer ödmjuk inför livet.
(Kanske delvis Sperbers förtjänst, eller vad tro ni, pribbare? Alla dessa berättelser om utsatta barn kanske fyllde sitt syfte? ^^ I think not. But you never know)

Och som vanligt när man staplar upp sånt här så har jag förmodligen glömt en massa viktiga saker. Sånt är livet. *axelryckning*