torsdag 29 januari 2009

Nothing is normal until someone says it isn't

Let's talk about them Jonas Brothers again. Det vill säga:

Nick, Joe och Kevin. The most adorable brothers in the history of ever. Möjligtvis med undantag av Sam och Dean Wichester.

Så jag har lyssnat väldigt väldigt mycket på deras musik på senaste tiden. (Väldigt mycket. De är nu mitt tredje mest spelade band i iTunes, slagna bara av Forgive Durden och Fall Out Boy. Och än är det långt kvar tills de når upp till dom. Vilket för mig till frågan hur tusan Forgive Durden kan ha 700 lyssningar när jag bara har ett av deras album. Woops.)

Jonas Brothers är bra. Deras första album är väldigt barnpop. Vilket i sig är ganska underbart, särkilt som Nick sjunger underbart. Han låter jätteung. Tydligen gillar jag det.

Deras sista album däremot är väldigt rockigt. I like it.

Deras musik är liksom en blandning av barnpop och rockband som McFly. Med en liten gnista av pojkband. Och en del låtar påminner mig om Cobra Starship. De har faktiskt en del liknande texter, fast att allt Cobra nånsin har gjort är laddat med ironi. Medans JB är uppriktiga. Vilket gör JB så mycket roligare.

3 låtar ni borde lyssna på:
7:05 - Från deras första album. Jag tror att detta är min favoritlåt med dom. :)
Goodnight and Goodbye - Från deras andra album. Jag diggar den. Den gungar. Haha.
One Man Show - Från deras tredje och senaste. Väldigt rockig. Och bra. Och full av Joe. De andra 2 är mest Nick.

Nick är min favorit. Jag älskar hans röst. Jag tror att både Nick och Joe gör en liten squeaky-thing med rösten ibland i slutet av textraderna. Precis så som sångaren I Seb ("Tro på os to" som vann Melody Grand Prix Junior 2006) gör, vilket fick mig att falla för dom. I like it.

Ooooh, en dagens låt också (hur länge sen är det vi hade en sån?): Jonas Brothers - A little bit longer.
Den enda balladen från deras senaste skiva. Den handlar om Nicks diabetes och jag tycker väldigt väldigt mycket om den.

Inga kommentarer: