Parting in such sweet sorrow; that I shall say good night till it be tomorrow

Ibland tror jag på att livet kan vara underbart och att det underbara är värt allt inom kategorin hemskt.

Det som ger mig mest hopp är underbara människor. Ibland liksom kommer jag att tänka på vilka underbara personer jag känner. Personer som gör mig glad, spontan (*host*Patrik*host*), hoppfull, inspirerad, förundrad, som jag lär mig mycket av, som jag beundrar, som jag ser upp till, ... ja ni vet. Och som får mig att känna mig omtyckt. Som om jag är omtyckt liksom.
..
Jag inser att ingen som läser den här bloggen vet vem Patrik är. Han är en störtskön snubbe som jobbar på Balsta. Han är obeskrivlig. Och något med hans personlighet får mig att slänga ur mig mer spontana kommentarer än vanligt.
Och han äger på trummor.
öö
Idag var gänget från klassen hembjudna till Linda och det var mycket mysigt. Vi sjöng Abba singstar. Jag och Emma var bäst. Åtminstone var vi bäst på att vara sämst. Och jag var till och med lite sämre på att sjunga än Emma.
öö
Matilda hade bakat cupcakes. De var läckra. hahah jag använde just ordet "läckra". Men det var precis vad jag menade. Och Linda kokade smarrig varm choklad. Som Peter gjorde ett misslyckat försök att hälla sprutgrädde på. Jag blev djupt imponerad av ett nästan färdigt 3000-bitars pussel på Lindas golv.
öö
Vi skrev rundberättelser (deras version av Pernillas klassiska viksagor) som fick oss att framstå som mordiska.
öö
På vägen hem gick jag och Matilda och Peter förbi vår skola och den såg ännu mer sagoaktig ut än vanligt sådär på kvällen. Och då blev jag alldeles inspirerad och jag har just nu en jättestark lust att skriva. Men det hinns inte med ikväll.
Suck.
ö
Ibland funderar jag på vad det ska bli av mitt liv, vad jag gör med mitt liv. Vissa gånger är jag mer hoppfull än andra.
Kärlek ger mig hopp. Plötsligt finns det massa kärleksrelationer omkring mig och sånt gör mig lycklig.
ö
Och just nu känner jag mig lycklig utan att något speciellt har hänt. Trots skolboksberget som tornar upp sig inför min blick och som alldeles snart kommer innebära kaos. (eftersom jag inte pluggade något igår, och inte idag)


Just nu saknar jag Elin och Lisa och Johanna. Och av någon anledning pappa lite grann.
ä
Men jag har ändå en liten trevlig lyckokänsla i mig. Jag har kommit över det depressionsaktiga som kastat en skugga över hela min höst.

Pappa sa att kärlek, det finns bara om man har en relation. För kärlek är något så djupt, så man måste stå varandra väldigt väldigt nära för att kärlek ska finnas. Det är något annat än en förälskelse. Hans åsikt är att så länge man inte har den sortens relation så är det "bara" en förälskelse.

Jag kanske tror honom. Men jag vet inte. Det finns en hake. Men jag klarar inte att sätta ord på den haken.

Doubt thou the stars are fire;
Doubt that the sun doth move;
Doubt truth to be a liar;
But never doubt I love.
ööööööööööööööööööööHamlet, Act II, scene ii

(Rubriken kommer från Romeo och Julia. Får detta inlägg mig att framstå som en Shakespearenörd? Det kanske jag är lite grann, trots att det enda jag läst är en förkortad Hamlet och sett en konstig filmversion av Romeo och Julia.)