But I am the Chosen One

Half-blood prince trailer:

YEEY, IT LOOKS REALLY COOL AND AWESOME :D:D

:D

Idag var vår skola och såg pjäsen Beautiful Thing. Det är en söt historia om två pojkar som blir kära i varandra.

Efter det så diskuterade vi pjäsen och olika saker runt homosexuallitet i grupper och jag kom ut två gånger. Haha. Första gången var typ"...så jag har tänkt på mig själv som bisexuell under hela min uppväxt ungefär" och sen lite senare "...fast inte nu längre, jag har insett att jag är asexuell".

Jag har tänkt på mig själv som bisexuell sen den åldern då man får reda på att alla har en sexuellitet.

Vår lärare Marita-som-inte-slutar-prata uttryckte det som att bisexuellitet var när man blir kär i personen, inte könet. Vilket väl är sant, men ändå en konstig definition då jag inte tror att andra blir kär i ett kön.

Själva anledningen till att man måste "komma ut" är att normen är heterosexualitet. Själva anledningen till att folk blir rädda, upprörda, panikslagna när de inser att de inte är hetero är för att normen är heterosexuallitet.

Jag visste vad homosexualitet var när jag var väldigt ung. Jag freakade aldrig ut över att vara bisexuell. Jag har svårt att lista ut vad det beror på. Det är såklart dumt att må dåligt över något sådant, men varför gjorde inte jag det när så många andra gör det? Jag har alltid vart lite avfärdande åt hela freaka ut saken, har aldrig förstått vad the big deal is.

Men jag freakade ett kort tag, när jag insåg min asexuellitet. Så jag förstår känslan på ett helt annorlunda sätt nu.

Normen ”sexuell” sitter så mycket djupare än normen heterosexuell.

Nästan ingen i min grupp visste vad asexuallitet var. Det gör mig ledsen. Så genom att komma ut lite idag så har jag kanske gett lite till världen, lite kunskap. Fått 5 personer att förstå lite mer.

Pjäsen var bra men det som överraskade mig så otroligt mycket var publiken. Jag visste inte att homofobi var så vanligt! Inte alls! Alla de gångerna jag har kommit ut som bisexuell har jag nästan inte stött på något alls! Men gosh, vad spänd hela publiken blev så fort det blev lite intimt mellan de två pojkarna. Och tjejerna som satt bakom oss i publiken var otroligt äcklade av vad som hände på scenen.

Jag blev arg. Homofobi tror jag är det som gör mig argast av allt. För att det är så himla dumt. Människorna i min diskussionsgrupp var väldigt ”dom får väl vara homo om dom vill, bara dom inte gör det framför mig”, vilket bara är idiotiskt. Varför ska homosexuella personer behöva gömma sin kärlek för? Geez.

Men oj, vad mycket jag lyckades klämma ut. Och jag som tycker att homosexuellitet- debatten är mest uttömd och självklar. Jag antar att den inte var det, efter dagens erfarenheter. Ändå onödigt att skriva så mycket här, då jag tror att alla som läser har precis samma åsikt som jag. Ack.