Life sucks, and then you die.

Okej, jag ville inte vanära det hundrade inlägget med emoheter, så jag tillägnar min emohet ett eget inlägg.
Det här är din sista chans att sluta läsa och undgå min dysterhet. Jag är inte som Johanna, jag raderar inte emo-inlägg. Inte just nu i alla fall.

Jag är extremt depp över att jag sitter här hemma och "skriver uppsats" (jo, jag gör faktiskt det på riktigt, men tog en välbehövd bloggpaus) .

Jag saknar Pernilla så mycket att det gör ont just nu.
Och jag vill att ni ska veta det. Trots att det inte ursäktar att jag sitter här och pluggar istället för att umgås med er.
Men jag saknar er och älskar er känner mig hemsk som inte tar mig tid ikväll, och andra kvällar. Och nu vet ni.
Jag har lust att gråta.
Det är inte som det kanske verkar. För jag glömmer er inte. Jag vill inte lämna eller lämnas. Jag behöver er, trots att det kanske inte märks. Glöm mig inte. Lämna mig inte.

Jag har nu 2½ timme på mig att skriva en artikel om barnsoldater. (lika mycket tid som jag ägnade åt att sova i förrgår natt) Den ska skickas ikväll, så den här gången kan jag inte skjuta upp det mer.
Dammit!
Jag tycker om att skjuta upp saker.

Ooops. Skolkade från matten idag. Min andra skolk den här terminen. Har ni andra skolkat ens en enda gång? Jag medger att det var för att jag behövde plugga. Men ändå skolk. Som jag kommer undan med, eftersom det egentligen var Friends-möte samma tid som mattelekti0nen. Så matteläraren trodde att jag var på mötet, och på mötet registreras inte närvaro.

Jag önskar jag var kille. Jag satt och diskuterade IB med lill-Dennis i min klass. Han lyckas liksom ta allting med en klackspark. Trots Pauline, trots det stora allvaret som råder på IB. Så verkar killar fungera. De lyckas vara lata och få saker gjorda ändå. De slackar sig på IB. Varför får jag panik för? Varför sitter jag här och tvingar mig till plugg, när allt jag vill är cykla till Torshälla? Dennis skulle ha cyklat. Men han skulle på något sätt få artikeln gjort först. För att det är inte som om han misslyckas bara för hans sätt att se på saker.

Fuckfuckfuckfuck. Jag suger verkligen. Den insikten har jag kommit fram till på sistone. Det är nu ett accepterat faktum. Jag suger.

Fast ljusare tider kommer. Mitt mål i livet är att sluta skolan. Jag vill inte ha skolan, den förstör allting. Tänk vad mycket jag skulle få gjort om inte skolan tog så mycket tid! Jag skulle kunna bli jättebra på fiol, jag skulle kunna spela bas i flera band! Oj, vad mycket jag skulle kunna utvecklas inom viktigare områden.
Jag skulle kunna skriva massor. Jag skulle kunna förverkliga min dröm att att bli författare.

Betyder allt det här att jag borde byta gymnasieprogram?
Men jag vill fortfarande inte.
Jag tänker så här utanför skolan, men när jag väl kommer till skolan nästa morgon så inser jag hur mycket jag tycker om det.
Särskilt mina klasskompisar, ni är underbara.
Jag känner hur mycket jag utvecklas av de höga kraven och det höga tempot på IB. Jag lär mig massa saker. Jag känner mig klokare. Förutom på Pauline's lektioner, då varenda kotte känner sig fullkomligt trög och värdelös. Fast de lektionerna är helt underbara ändå. Pauline är underbar, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Men det tål att upprepas.
En sak som jag tycker extra mycket om är svenskan. I synnerhet talen. (Det kan hänga ihop med min kärlek till rampljuset. Jag älskar att uppträda! På måndag ska jag spela elfiol på en elevkonsert på Slagstakolan. Så det blir jag, och folk som spelar Spanien och Titanic och Blinka Lilla Stjärna etc.)Jag har lärt mig att håla tal! Eller, antagligen inte, men en bit på väg. Sist råkade jag glömma bort min avslutning. "Ett fint framträdande med ett något abrupt slut" löd omdömet. ^^

Jag skulle tro att det här bara är en vanlig "några-månader-in-på-preIB-depression".

En makalöst underbar makalöst deppig låt av My Chem, Mama:

Oh well, now mama

We're all gonna die

Mama, we're all gonna die

Stop asking me qustions

I'd hate to see you cry

Mama, we're all gonna die

.

Mama, we're all full of lies

Mama, we're meant for the flies
And right now they're building
A coffin your size
Mama we're all full of lies
.
And when we go don't blame us
We'll let the fires just bathe us
You made us oh so famous
We'll never let you go
And when you go don't return
To me, my love
.
Mama, we all go to hell
Mama, we all go to hell
It's really quite pleasant
Except for the smell
Mama, we all go to hell


Ojdå, nu har jag bara två timmar på mig. Dags att skriva klart uppsatsen.
Adjö.