Vi tittade på live-DVD:n med My Chem.
Hihi. Jag och Alice är bra på att sprida vår musiksmak. Väldigt bra.
Jag älskar My Chem. Om man bortser från deras smått töntiga svarta paradjackor och sånt där, så är de fantastiska artister och musiker.
Gerards röst!
Jag roade mig med att läsa igenom massvis med inlägg på Pernilla goes skating (vår gamla blogg). Och jag blev påmind om tiden då jag först började tycka om bandet.
Det var hans röst. Jag minns det nu, att jag bokstavligt knarkade hans Röst. Jag blev beroende av den, jag blev alldeles trollbunden. Jag var tvungen att ha min mp3 med mig vart jag än gick, för efter ett par timma rutan Rösten blev jag utom mig.
Och jag har insett att jag nu är så van vid Rösten att jag inte lägger märke till magin i den längre. Det är väldigt väldigt sorgligt. Men magin finns ju ändå där.
Och jag har kommit på att Gerard är så förträffligt estetisk av sig. Han är musiker, artist, och konstnär!
Min lista över de tre mest fantastiska sångrösterna är oförändrad:
- Gerard Butler (huvudrollsinnehavare i musikalfilmen The Phantom of the Opera, 2004)
- Gerard Way (sångare i My Chemical Romance)
- Ola Salo (sångare i The Ark.)
Jag älskar/hatar att titta på inspelade live-framträdanden. Jag blir så svartsjuk på artisterna som står där med tusentals skrikande fans vid sina fötter. Och jag ryser. Och ibland glömmer jag bort att jag faktiskt är i vardagsrummet och inte i arenan. Och jag älskar det.
Jag tänker bli musiker. Det är trots allt det enda jag skulle kunna tänka mig att pyssla med.
Hellre fattig musiker än förmögen civilingenjör, eller förmögen vad som helst.
Må det bli rockstjärna eller violinist eller gatumusiker eller vad som helst.
Jag vill inte något annat.
Och jag blir så lycklig och rörd över att mina bandmedlemmar säger precis samma sak.
Maria tänker sluta med dansen för att satsa på oss. Jag tänker inte låta något komma ivägen för våra reptillfällen på Balsta.
Vi skulle kunna bli bra. Jag känner det. I söndags passerade vi en tröskel. Det var helt underbart.
Tollbo kom ut ur sitt skal. Shit, säger jag. Shit, jag trodde aldrig att Tollbo kunde släppa loss så fullkomligt.
Och även min folkmusikgrupp. Vi är så bra, och vi får massor av spelningar. Och folk tycker om oss. Och jag älskar att spela fiol. Jag älskar det så mycket och jag är så lycklig över att jag har det intresset.
Ikväll är jag upprymd och full av förhoppningar om bättre tider, och full av framtidsdrömmar.
Jag behövde den här kicken så otroligt mycket. Jag behövde få glömma jobbiga saker för några timmar. Jag behövde mina slagstapersoner och min syster och Amanda. Gosh, så talangfulla alla är! Alice och Amande sitter och spelar gitarr och sjunger tillsammans i timtal. Och Maria sitter och plonkar på min gitarr och Tollbo ger Harry Potter vad han tål! (På grund av bristen på trumset här hemma så får några HPböcker rycka in som trummor. Och ett par pennor blir trumpinnar. "The half blood prince" är alldeles repig!)
Kanske kommer saker och ting bli lättare att stå ut med. Faktiskt så har det känts lättare på sistone. Inte nödvändigtvis bättre, men lättare. The hardest part is letting go. Jag ska lämna o-bra saker bakom mig.
Brighter horizons lay ahead.
Right?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar